PIZZA & LJUD

Hittills har den här festivalen varit ungefär precis som väntat. Eller inte när jag tänker på det. Jag har alltid en Ågren för maten på festival, dåliga rullar med röror och microvärmda falaflar utan smak. Sen kom pizzan från himlen, eller snarare: en hyrd pizzaugn och ett gäng bagare från 800-grader. I mörkret när Sandra Mosh spelade igår enades Maria och jag om att den bäst pizzan i Göteborg görs just nu som ett gästspel på en festival. 

Foto: André Nyhlén 

Men mer väntat var min nervositet igår inför WOW Talks och eftersom den var så väntad förvånas jag så här i efterhand att jag envisades med att bära en byxdress, det erkänt svåraste kisseri-plagg i världen. Idioti. 

Mitt största huvudbry igår, förutom kisseriet, var tiden, 45 minuter med två band gav mig såna mardrömmar att jag knappt sov dagen innan, men när vi gick av var det på minuten. Borde verkligen byta frisyr känner jag nu. Ett långt hår blir ju snabbt så långt och liksom hängande. Det bara är där. 

Men skit i håret, förutom att det var nästan obehärskat roligt att på scen få prata med fyra kreativa musiker om ljud och skivbolagstjafs (så otroligt tacksam för frågan från HiFi Klubben och att jag är så dålig på att säga nej utan bara kastade mig in i något jag kände osäkerhet inför först) var dagens bästa att Love och Stickan kunde vara med en sväng.  Och att Stickan än så länge är så social och mer än gärna sitter och pratar med våra vänner och beter sig hyfsat, förutom att lyckas kissa ner en redaktör och spilla ner en annan med iskallt vatten. 

INTE NOG MED ATT TÖNTAR INTE HAR SMEKNAMN, DE LYSSNAR PÅ CELINE DION OCKSÅ.

Höll på att inleda med en historia om min mamma igen, det vore nästan konstigt, som om att den här bloggen var hennes och inte min.
Det här ska inte handla om mamma, det ska handla om Celine Dion. Min stora idol från 97- ja, när slutade det vara så egentligen? Och har det verkligen slutat?

Jag kom och tänka på det här för att min kompis Tobias skrev frågande om Adele var vår tids Celine Dion och om Celine i såna fall var underskattad. Intressant frågeställning kände jag och här är jag, skrivandes så att tangentbordet börjar bli varmt, hamrandes på tangenterna.

Celine, som så många fick upp ögonen för när hon sjung smäktande till Titanic. De flesta tänker jag tyckte om henne för att det fick en att drömma sig ombord på det där skeppet, iklädd kläder ala 10-talet, och framför allt. Förföra Leonardo DiCaprio. Spelar ingen roll att de romantiska och sexuella erfarenheterna var mindre än noll och att kärlek hittills bestått av att fråga chans på Olle (trots att han var snorig, inte speciellt snäll och inte alls så himla rolig egentligen, men just därför: det fanns en minimal chans) (han sa nej). Där öppnade Celine dörren. Plötsligt var inte hjärtat gapande tomt och erfaranheten minimal. Nej, med fantasins värld (och frasen Every night in my dreams, I see you, I feel you) hade jag både blivit avmålad naken endast iklädd gigantiskt smycke OCH tryck en varm hand mot en immig ruta i en bil äldre än min egen farfar.

Musiken till filmen fortsatte sen att ackompanjera min avståndsförälskelse i min seglarinstruktör, Anders och sen också förälskelsen i Fredrik Ljungberg (han hade ju sån fräsig friss).

Men i takt med att erfarenheterna började sträcka sig lite längre än till chansfrågningen av Olle (som sa nej två gånger, drog ner mina byxor en gång, men också gav mig en puss på kinden en annan) kunde en kanske tro att Celines musik skulle dö ut, försvinna, tvina bort. Men nej. Inte här inte. På Prinsgatan spelas Celine så fort Love går utanför dörren. När dagen på jobbet känns extrajobbig och det inte ens går att dansa bort tristessen på toaletten. Då mimar jag som bara helvete till It’s all coming back to me now.
För bättre pepp-och-ta-dig-samman-låt, det vet jag inte.

Och när det fnissas från kollegorna när jag lägger ifrån mig lurarna och Celines stämma ekar över kontorslandskapet (ja, hon bör lyssnas på med väldigt hög volym) reser jag mig bara stolt. Kanske är det lika töntigt att lyssna på Celine idag som det var 1998 när alla andra slutat drömma om att vara Leonardos älskade i Titanic, men vad gör det när allt kommer omkring. De kan fortsätta lyssna på Adele, kanske fnissar något åt dem om 20 år.

HELLO HÖSTEN!

Hellohösten
Det regnar så mycket att jag trodde att det var diskmaskinen som gått igång igen när det i själva verket var regnet mot rutan. Naiv som jag är hyste jag ett överdrivet stor förhoppning om att hela hösten skulle vara lika torr som oktober varit. Nu känns det som att det duggat smått sen november inleddes, vilket kanske inte stämmer, men känslan är ju ändå sån.
Så jag stickar vidare. Och lyssnar på dokumentärer. Äter en pizzasallad och planerar för vad jag ska spela på Yaki-Da’s 5-års jubileum ikväll. Fem år gamla låtar kanske. 2010. Vad för musik kom då egentligen? Eller snarare: har jag ens släppt taget om 2010:s musik… Får fundera på det samtidigt som jag tittar på den här.

 

IT’S A GOOD DAY TODAY, TOO GOOD TO LET SD STAY

Det där var finurligt ändå. Rubriken.

Låten jag tänker på är den här:

Själv är jag glad och peppad och lite stressad. Kl 15 riggar vi (jag och mina naglar) valvaka.
Min första valvaka. Jag är pirrig. Känns stort.
En GIF på det va?

LÖRDAGSGODIS

Vi fick aldrig lördagsgodis hemma, kanske om vi var hos farmor. Det var liksom en annan grej. Då fick vi också äta kalaspuffar direkt ur den gigantiska förpackningen.

Jag är inte så förtjust i godis egentligen, men jag kan få sug efter lakrits.
Och gillar du lakrits får du typ alltid utstå att någon annan säger åt dig ”fy vad äckligt”. Lite som när en var vegetarian i mellanstadiet och det enda som gick att säga tillbaka var ”ät dina kor i tarmar då” och syftade på den spruckna korven som låg på deras tallrik.

Numera tycker jag att lakrits är litemer poppis än vad jag upplevde innan. Kanske är lakrits en vuxensmak. Ungefär som jag alltid hävdade att ärtor var när jag var liten.

Men skit samma.
Även om jag alltid har gillat lakrits har jag aldrig gillat lakrits och choklad.
Det kanske beror på att jag inte gillar choklad alls. Och att jag inte gillar när lakrits är söt.
Oboy kan funka. Men inte choklad.
Kanske bara i Daim.
Men inte annars.
Tills nu.
För igår hittade jag, eller okej, den uppsökte mig, om vi ska vara ärliga, en liten vit kula, överdragen med mint, sen tunn choklad och sen nästan krämig, nåja, mjuk i alla fall, salt, lakrits.
Den ser ut såhär:
Bild 2014-03-01 kl. 18.43 #2
Och följde med i ett gratisprov jag fick när jag tjyvkikade på Lakritsfestivalen (ja, ni hör nörderi alltså!) jag fick också 10 minuters massage med en lakritsolja. Hur kul sällskapet jag åt middag med igår som inte gillar lakrits tyckte det var? Det får ni fråga dem. Själv gick jag runt och kände mig som om att jag var pulvret inne i en turkisk peppar.

Nä.
Nu ska jag vara seriös.
Jag ska bränna skivor, bestämma kläder (lutar åt en helkroppsdress jag hittat på barnavdelningen! Strl 170 <3)
och sen ska jag ha roligt. Försöka glömma min oro över utvecklingen  i Ukraina och bara spela mitt allra bästa på Debaser Strand.

FITTSTIM-VEMS KAMP?

Min senaste krönika för GT Kultur skulle egentligen ha varit en årssammanfattning, men blev istället svaret på en från SVT ställde.  Missade du kan du läsa den här. 

Idag skrev Joakim Lamotte, som har varit med och gjort programmet ett blogginlägg om saken.   Ja, jag raljerade väl lite här. För jag blev irriterad. Jag blev så trött på hela grejjen att när det väl skulle göras ett feministiskt program så skulle det kolla i backspegeln. Belinda Olsson skulle göra upp med Ulf Lundell och sånt. Jag kände mest: fan ge oss något med lite framåtanda för bövulen! Det är ju det som unga tjejer behöver! Inte höra vad deras mammor/kusiner/systrar gjorde på 90-talet (jo, visst, också viktigt, men inte riktigt lika faktiskt).

Jag passade idag på att fråga Lamotte igen om vilka som jobbat med programmet, det var två kvinnor och två män. Godkänt i jämställdhetssynpunkt alltså. Men så funderade jag lite till.
Även om programmet gjorts av en jämställd skara så är det ju fortfarande så att de i pressmeddelandet berättar om hur Per Schlingman ska vara med och prata PR och att Andreas Kleerup har gjort musiken. Jag känner lite såhär: EH SJUTTON OCKSÅ!
För allvarligt talat.
Det är roligt att de ställer frågan om Feminismen har spårat ut och sen ska prata PR med Schlingmann och att Kleerup gör musiken. De svarar någonstans på sin egen fråga. Kanske kunde vi pratat PR med Bodil Eriksson eller Lottie Knutsson som är de bäst betalada PR-kvinnorna i Sverige? Och kanske kunde, ja, låt oss säga, September, Veronica Maggio eller Rebecca&Fiona ha gjort musiken? Jag vet inte. Det är bara en tanke.

Att de ställer frågan är ju egentligen helt okej, även om jag anser att svaret är, inte ens vänligt, utan bara bestämt NEJ. Men att sen säga att de inte får ställa frågan bara för att det skrivs om programmet innan det ens har släppts: det är väl lite tråkigt ändå. Den skrivs ju uppenbarligen för att få reaktioner och istället bör de väl vara glada över hur många artiklar de kan klippa ur olika tidningar och sätta upp på redaktionen eller på anslagstavlan innanför dörren?

Sen har jag ju lite pucklat på grisen i säcken, utan att veta hur grisen i säcken ser ut. Det kan jag erkänna. Men jag känner faktiskt inget direkt ansvar här egentligen, ställer ett program en sån dum fråga i tiden som råder, så får de lite skylla sig själva.
Men vi kan väl enas om att det vore roligare om SVT gjort ett feministiskt program på riktigt? Som kanske kunnat ta itu med både historia och nutid?

KÄNN INGEN SORG FÖR MIG GÖTEBORG

20130714-161808.jpg

Det blev så att jag köpte Håkan Hellströms skiva idag, det blev så att jag köpte den på både vinyl och på CD, när en ändå köper en fysisk skiva kan en ju lika gärna köpa en hög. Eller nåt. Det är något visst med att köpa skivor, kanske mest egentligen när det kommer till Håkan Hellströms, jag köade i timmar utanför CD-specialisten i randig t-shirt och min syster hade hatt och hängslen. Jag minns att när vi förstod att Daniel Gilbert jobbade i skivbutiken blev nervösa av bara tanken att gå in dit igen. Det vore så jobbigt om han förstod att jag gillade både Håkan, BD och Celine Dion. Någon letade fram numret till Håkans föräldrar i en gammal telefonbok och jag hade det inskrivet i min telefon i flera år under namnet ”Håkan”, men använde det aldrig.

När jag spelade En vän med en bil första gången i skolan frågade någon om jag var riktigt dum i huvudet, musiken var ju askass. Nu stod samma kille och skrek efter Känn ingen sorg för mig Göteborg igår när jag spelade skivor.
Tider och saker förändras, jag vet inte om det är skivan, eller mina minnen till den som gör Försent för Edelweiss till min favorit, kanske är det mest minnet av att sitta på cykeln ner för backen mitt i sommaren eller euforin över att någon från stan kunde fylla hela Skandinavium två gånger. Kanske är det minnet av räkmackan vi åt på Heaven23 efteråt. Eller så är det musiken, Tro och Tvivels intro och Zigernarliv Dreamin’s gitarrer.

Jag spelade Känn ingen sorg för mig Göteborg igår, inte för honom utan för mig. Kanske är jag på väg bort igen kände jag. Kanske är det dags att göra någonting annat ett slag.