MED P1 SOM SÄLLSKAP

Den som vaknar först hos oss ansvarar för radion. Den ska sättas på innan kaffet är i filtret och innan brödrosten är framplockad. Sen står den där. På hyllan och skvalar. Varenda minut som vi är hemma. Ibland står den på även när vi inte är hemma.
Vi skrattar på På Minuten och jublar när Kristin Lundell & Johan Hilton gästar Lantz i P1. Men allt oftare konkurreras radion ut av TV:n.

Om jag rannsakar mig lite så inser jag att vi egentligen inte behöver någon TV. (Vi blev med TV när jag började jobba med TV och Love tycker att det är bra att ha TV om ”något händer, typ Palme blir mördad”) När vi inte hade TV betedde vi oss bättre mot varandra (eller vi hade i alla fall roligare ihop). En ansvarade för korsordet medan den andra lagade maten. En stickade medan den andra hackade gurka.

Nu händer det istället att vi äter framför TV:n, skyndar oss in i vardagsrummet när Million Dollar Listings vinjett hörs. ”Det är ju sååå intressant med hur de jobbar” och ”En har ju ingen aning om hur den där världen fungerar egentligen”. Nej. Det har vi inte, eller hade, efter 10 avsnitt har vi nog insett att de bara förhandlar och sen säljer de, eller så köper de. Den största behållningen är nog ändå att de fightas lika mycket som fruarna i The Real Housewives of [insert valfri stad]. Och det kan jag tycka om. Att inte bara kvinnor framställs som vidriga skitsnackande rovdjur. Nä, även manliga mäklare på Manhattan beter sig så. (Ja, jag tycker ju att det borde finnas någon kvinnlig mäklare att följa, ja).

Igår hände det igen. Radion konkurrerades ut och jag fastnade framför TV:n, efter Million Dollar Listing satt jag kvar, såg Dessertmästarna och sen Aktuellt och sen kom den. Sista delen av ”Ett bättre liv” om immigranter i läger i Malmö. Och det kändes skönt. Att se någonting som inte bara lade sig i hjärnan som luft och ingenting. Idag ska jag se om det finns något riktigt att titta på. Och gör det inte det, ja, då ska jag försöka hålla mig till radion. Även om jag haft på P1 hela dagen och det kanske blir lite repriser. Välja det lite svårare och inte lika insålda helt enkelt.

Och när vi flyttar, då skiter vi i TV-abonnemanget.

NYÅRSKALENDERN LUCKA 5: BERÄTTA OM VEM DU VAR FÖR ETT ÅR SEDAN

5. Berätta om vem du var för ett år sedan. 


För ett år sen var jag i New York, jag gick avenyerna upp och avenyerna ner och varje dag chattade, mailade och ringde jag min kompis Martin, jag tog an traditionen dit jag kom och drack tequila i tjocka glas och hoppade in i taxin innan jag sa vart jag skulle, för det gjorde en riktig New Yorker, hade jag hört.
Sen kom jag hem. Jag packade aldrig upp helt, det blev kallt och jag låg under täcket hemma på Folkungagatan och var sjuk, gång efter gång blev jag sjuk och det verkade aldrig gå över jag följde BigBrother 24sju och när jag inte gjorde det låg jag på soffan, pratade med Hedda som antingen låg i andra änden av soffan eller på sängen och så skrev jag. Jag skrev och skrev och skrev. Jag såg mig själv sitta framför fönstret i köket och skriva milslånga meningar om ingenting och jag skrev ut dem, gick på förlagsmöte och försökte förmedla bilden av mig själv, jag tänkte kanske att jag egentligen bodde någon annanstans, någonstans där det var mer romantiskt att gå i basker och mockakavaj och blommiga klänningar. Framför allt funderade jag timslångt och dygnslångt över vem jag ville att andra skulle tycka att jag var. 
Sen blev det vår. Jag tror att jag någonstans var lite olycklig den där perioden, jag hade inget fast jobb utan frilansade och jag hörde korparna bakom ryggen kraxa om att jag inte var bra nog. Så jag sökte inga jobb, jag varken vågade eller orkade och istället hade jag så roligt som det bara gick på de jobben jag hade och trivdes med. Det handlade nog mer om vad jag trodde att alla andra sa och tänkte än vad som egentligen var verkligt och sant. Att frilansa är perfekt. Jag älskar det. Jag var bara orolig för hur det uppfattades.
I övrigt var jag lika mörkhårig och hade samma kappa, inte samma skor och eftersom det var kallare hade jag fler lager kläder på mig. Jag åt mer misosoppa och makaroner med ketchup.

Hej Ensamheten!

En gång sa jag att jag gärna velat bo i ett hus, kanske ett ruckel, och att jag skulle döpa det till Evigheten. För det vore så fint att bo i evigheten. Jag tänker på den ganska ofta, evigheten. Mest för att jag vill bli kär i någon in till tidens ände, in till evigheten. Det tycker jag vore något hemskt fint.

Idag har jag tänkt på ensamheten. Egentligen vet vi idag nog inte vad ensamhet är riktigt, jag vet att Gunnar på trappa vet vad ensamhet är, för han har gjort nästan allt själv en lång, lång tid. Men jag, 23 år och numera bosatt i New York. Vet jag verkligen vad ensamhet är? Kanske, kanske inte. Älskar, älskar inte. Jag tycker om att vara själv. Det gör mig lite stolt, för jag har varit så rädd att jag inte gillat det, jag har oroat mig över att jag inte skulle kunna vara ensam.

Jag har en vän som jag håller högt, han heter Jonas, han brukar servera mig glass och så brukar jag sitta tyst ibland och ibland brukar jag prata. Det spelar inte så stor roll. Jonas frågade mig hur ofta jag umgås med en och samma person länge. Jag hade inget bra svar på den frågan. För jag umgås inte alltid så mycket, eller jo, det gör jag. Men så satt jag och tänkte idag när ag läste CarlJohan De Geer att jag är med mig själv, och att jag gillar det. Jag gillar natten. Jag gillar att invänta natten ensam. Med mig själv som sällskap. Jag gillar att gå på barer ensam och jag gillar att inte behöva prata med någon. Jag gillar att prata för mig själv, för det är skönt att prata med någon smart, och jag gillar att filosofera över livet och över det som kanske kommer sen.

Men det vore ju fint att dela ensamheten med. Ibland i alla fall.

JAG ÄR GLAD ATT MEDDELA ER

Att denhär bloggen snart kommer flytta. Till ett ställe som ni kanske inte trott, men det är sant.

Till aveny.se.

För det känns bra, att samtidigt som jag själv flyttar, flytta bloggen. Klara och jag kommer blogga varje dag, från New York och det kommer bli toppen. När vi fått vår adress ska ni få den. Men det är nog fyra dagar kvar i alla fall, men jag vill ge en hands-up. Nu vet ni.

STOCKHOLM STOCKHOLM STAD I VÄRLDEN

Nu har det kommit till den punkt att jag har packat väskan, vikt ihop kläder, gett tillbaka kläder jag lånat, lämnat det som tillhör andra till andra och behållt det som är mitt. Jag har hämtat post och fixat så att den eftersänds till Folkbaren, nåja, det har jag inte, men jag hade kunnat för att anspela mer på rollen som den kvinnliga Per Hagman jag hört att jag är.

Jaddajaddajadda. Jag har älskat Stockholm, jag flyttade hit med kärlek och en fin skola. Med drömmar om att göra någonting stort. Jag vet inte om det blev så stort, jag vet inte vart jag tog vägen, men nu plötsligt är jag här, på Essingen efter att ha dansat en natt på mitt favoritställe. Det har jag ju lärt mig i alla fall, att mitt favoritställe är Folkbaren och jag hade kunnat sitta där, dingla med benen och äta glass i all evighet.

Det känns som ett roligt, kapitel dethär, New York. Det känns roligt att göra det med någon som jag tycker är kul. Och det är roligt att göra någonting som jag aldrig trott skulle hända.

17:36 går mitt tåg. Då kommer jag lyssna på DETHÄR. Det gör jag alltid när jag reser.

Ni kan få denhär också. Med förklaringen:

Det gick så fort, plötsligt var jag i Stockholm, och jag visste inte ens om jag skulle trivas, jag bodde på Essingen i en vecka, och varje dag jag gick hem från skolan lyssnade jag på Knocked Up, för jag tänkte att jag skulle strunta i vad mamma och pappa kunde ha för åsikter. Jag tyckte ju om honom så mycket.
Och när jag inte visste att jag var kär, utan bara trodde att jag var förälskad, då lyssnade jag på Little bit. Och jag lyssnade på den varje kväll och så sa jag till Vampyren att jag tyckte om honom, lite i alla fall. Jag kallade honom älskling första gången på Morfar Ginko och John och Ossi stod bredvid och vi dansade och Vampyren bad mig säga det igen. Och jag tänkte att det var då det hände. Jag föll pladask.
Och jag var på fest hemma hos Lovisa och Elsa dansade till Black Sabbath och vi skrattade så mycket och jag var så lycklig när allt plötsligt försvann. Världen liksom rasade. Och Martin ringde mig varje morgon och frågade hur det var. Och vi åt frukost och tittade på kläder på Grandpa och jag tänkte att han luktar så gott och hans tjej måste vara så lycklig. Och han spelade My life is shit but Im funky för mig och jag tänkte att han kanske skrivit den för såna som mig, såna som var precis som jag var just då.
Hela våren lyssnade jag på Society, för jag reste så mycket hem till mamma och pappa och de fick plocka upp spillrorna och jag visste inte vem jag var längre. Jag var ju vi ända ut i fingertopparna. Allt jag hade ägt var vi.
Vi satt uppe en natt i köket som har skogen utanför fönstren spelade mamma en låt som jag tyckte var så fin att den fick följa med mig i tanken ganska länge. California Dreamin’.
Och när jag började tycka att livet var bra och jag slutade drömma om att han skulle sitta i trappan när jag kom hem, då gick jag längs med Katarinavägen om nätterna och sjöng med i A sky to talk about.
Utanför F12 spelade de så högt att jag hörde det redan när jag satt på 3ans buss. Stockholm, Stockholm, stad i världen.

SISTA NATTEN MED GÄNGET

Idag är min sista Stockholms-lördag på ganska länge. Imorgon åker jag till Göteborg för en sista vecka där, och sen, hör och häpna, flyttar Klara och jag till New York. Det känns surrealistiskt som sjutton, och jag nyper mig i armen lite och kommer på att det faktiskt är sant.

Så nu gäller det att göra det bästa av det sista. Ikväll ska Pontus och jag skratta ihjäl oss på Folkbaren när vi spelar skivor och sen vet jag inte vad som händer. Men kul ska det bli. Och så ska vi glömma detdär med Sverigedemokraternas film.

Nu ska jag göra en Stockholms-spellista och sen ska jag se lite på TV.

REKLAMREKLAMREKLAM

Jag ska börja jobba med det snart har jag tänkt jag har ju läst det så länge, pluggat det så mycket. Varumärken hit, varumärken dit. Vi pratar om värden på pengabränningen i bilen, vi tittar på reklambladet som kommer hem i brevlådan. Vi pratar om det personliga varumärket. Hur man maknadsför sig själv. Hur man fortsätter vara sig själv.

Det kanske inte alltid verkar gå hand-i-hand. Kissie och hennes kompisar pratar om hur de är andra människor i sina bloggar än i verkligheten. Det är ju så, på samma sätt som jag förstod Victoria Silvstedt efter några veckor i New York förstår jag Kissie, jag är någon annan när jag skriver, och vem jag är beror på vad jag skriver. Och jag skriver så mycket olika saker att jag snart tappar greppet bland debattartiklar, blogginlägg, kränikor, statusuppdateringar, kärleksbrev, lappar i svalen och inköpslistor. Och jag skriver allra mest saker jag aldrig visar upp. Saker jag själv glömmer eller förkastar. Ibland mailar jag iväg dem. Ibland trycker jag på send. Och ibland låter jag de bara ligga kvar på bordet på verandan och låter vinden ta dem.

Generationsromanen har ingen egentlig röd tråd. Jag ville göra någonting eget, jag ville skriva precis det jag kände. I några månader kommunicerade jag med Vampyren genom små numrerade betraktelser som jag mailade och fick svar på när han inte var hemma. Sen flöt det på, jag blev ensam och ville ha någon att berätta allt för. Jag spelade in mig själv på band som jag sen lyssnade på när jag satt i mitt fönster på Folkungagatan och tittade på de som stod utanför Bishops Arms. Jag skrev de numrerade styckena när jag kände för det, om dem jag kände för. Och så en gång postade jag det i en brevlåda som tillhörde någon jag beundrade. Och bad honom göra som han själv vill, och inte som han trodde att andra ville att han skulle göra. Jag skrev för honom. Jag skrev för mig själv. Och jag skrev för någon annan.

Sen fick jag hjälp av Alex, vi har skrikit lite på varandra mellan varven, men det börjar lägga sig och jag tror att vi är nöjda. Vi har gjort något fint som vi gillar. Och vi gillar fortfarande varandra.

Albert Bonniers har bett mig skicka andra texter för att jag har en språklig begåvning. Det tvivlar jag inte på, men jag tvivlar på intresset kring det jag skriver. Det finns ingenting intressant i mitt liv egentligen. Jag lever inte flärdfullt och jag umgås inte längre med en popelit. Jag går mest hemma, pratar för mig själv och tänker på saker jag inte hunnit med att tänka på på länge. Och det är nog inte det minsta intressant egentligen. Och fantasin har inte infunnit sig det senaste.