16 ÅR MED SAMMA SOFFA

Idag bestämde vi oss för att sälja vår bruna skinnsoffa. Soffan som flyttat med mig i 16 år. Helt otroligt ändå. Det personifierar hela min inredningsstrategi (ja, jag har ändå en sån) och framför allt vill jag verkligen att den ska personifiera min konsumtion. Jag har visserligen inte köpt soffan, utan fått den, den stod innan den stod i mitt flickrum på min pappas kontor.

Men 16 år med samma möbel är ändå någonting att fira. För hur ofta händer det inredningsintresserade idag egentligen? När slit & släng är ett starkare trade mark än hållbar kvalité? ”Förändra med färg” som så lätt blir ”förändra med än fler köp du egentligen inte kan motivera”.

Vår nya soffa har vi beställt från Norrgavel, efter att ha suktat och lagt undan i fler år insåg vi att det är just ett sånt köp som kan vara i 16 år till, minst. För nu har vi gjort det medvetna valet, ingen halvmesyr, ingen kompromiss. Handgjord, snickrad på beställning och både lång och djup. Och förhoppningsvis har vi den längre än 16 år. Och klädseln går att tvätta hemma i maskin, som sig bör när det ska ammas & annat i en soffa.

Nu ska jag slänga mig i mitt gamla åbäke och minnas, lite ont gör det ändå, att göra sig av med den.

HEJDÅ PLAST!

Skärmavbild 2014-05-21 kl. 14.39.09
Illustrerar detta matiga inlägg med mat+plast. En bit svart sopsäck i rostbrödet.

För ett tag sen köpte jag ett gäng böcker om gifter och andra farligheter och började plastbanta hemma.

Det finns mycket mer att göra, den där drömmen om soffan från Norrgavel hägrar ju inte bara för att den är snygg, utan för att den är svanen-märkt och miljösnäll också.

Men plastbantningen kände jag ändå var relativt enkelt. I alla fall i köket. Svårast var att göra sig av med Margerethe-skålarna jag samlat på mitt under en tid, men dem fick min mamma och sen gick det av bara farten. Att ge bort det till andra som är okej med plasten gör det lite enklare.

På loppis köpte jag inför vårt bröllop ett gäng bunkar, mått och formar i rostfritt och aluminium, diskborstarna i trä är så mycket finare än de i plast och gamla använda plastlådor har vi hivat sen innan.

Viktigast kändes matlådorna. De som värms och kyls om vartannat och så himla lätt ersätter en porslinstallrik i jobbets matsal bara för att det går fortare. Istället för de i plast köpte vi några i glas från IKEA. De har visserligen ett lock i plast, men det värms inte och utgör en bra start på det plastbantade livet.

Hittills har den svåraste uppgiften varit disktrasan. Jag lyxade till det med en från Växbo Lin, men den har ännu inte blivit en solklar favorit. Jag tänker att jag istället ska satsa på några av returmaterial, men i mer klassisk Wettex-känsla.

Vi har lite engångsartiklar kvar som är gjorda i plast. Sugrör som vi ska använda slut, plastfolie och så, men det änvänder jag hellre slut än slänger. Kanske blir utmaningen större när vi flyttar och det finns mer utrymme för onödiga saker. Men att gå tillbaka til plastiga skärbrädor (även om jag ibland drömmer om en sån vikbar de visar på TV-shop) känns just nu ganska avlägset.

Summasumarum känns det, efter att ha läst om och av andra som är i plastbantar-tagen, att det är svårare när en har barn. Vi hade inga plastskedar, melanim tallrikar eller nappflaskor.

Om du kanske letar julklapp och väger mellan onödig pocket, mer nödvändig donation till välgörenhet, men kanske ändå vill ge något fysiskt. Så finns det ett gäng plastbantar-startkit här.