SYSKONLIVET

Det har alltid varit en självklarhet det här med syskon för oss. Att Styrbjörn inte ska vara enda barnet har liksom inte ens varit någonting att prata om. För oss. Att det sen skulle gå vägen så snabbt som det gjorde och att det nu ska sluta bra är ju verkligen ingenting som vi ska eller kan ta för givet.

Och vad som har varit så himla skönt är också att så få frågat. Föräldrar som inte velat anta att syskon ska komma, vänner som förstått att Stickans ankomst var nog så turbulent att en graviditet och ett barn kunde varit nog.

Men för oss har det liksom alltid varit klart att det skulle finnas fler än Styrbjörn. (Hur många fler är vi väldigt oense om) Men trots det är det verkligen en föreberedelsetid nu. Jag är så glad att en graviditet (i vanliga fall) är så lång som den är, för det finns så otroligt många fler tankar i mitt huvud den här gången än sist. Glädjen över att vänta sitt första barn tog liksom bort mycket av mina funderingar och huvudbryn sist. Dessutom tog all dramatik under graviditeten också bort mycket av de själsliga funderingarna, de ersattes istället med en mer fysisk oro.

Det här gången finns det mängder av saker att oroa sig över. Uteblivna sparkar, oro, ett syskon som ska ha uppmärksamhet, en Stickan som ska få lika mycket tid.

Men det kanske är precis så det ska vara, inte en enda jag pratat med säger att de aldrig oroade sig för att kärleken inte skulle räcka, utan det verkar helt enkelt vara en helt vanlig oro när ett ska bli två.

PÅ PAUS

Efter några veckors paus här och i livet börjar jag efter att idag ha varit ute på en halvrask promenad i Skatås känna att jag är tillbaka.

Att få barn sju veckor tidigt har varit en pärs. Omtumlande och stressigt, oroligt och ångestdrypande. 

Vi fick stanna på neonatalavdelningen ett tag, har varit inskrivna i hemsjukvården sen dess och försökt komma underfund med både Styrbjörns liv och vårt nya.

Mitt i allt förlorar våra vänner sitt barn och vi fastnar i en oro vi aldrig känt på innan. Vi tittar så att han andas varje minut. Skrämmer honom ibland bara för att se honom rycka till och drar ibland bort hans filt av samma anledning. Det känns som om att vi kämpar mot klockan. Rädslan över att han skulle dö i magen har ersatts med en skräck att han ska dö utanför. Kanske är det bara så här det är att vara förälder tänker vi. Eller så är det någonting annat, övermänskligt.

Men Styrbjörn är stark och mår bra, det är bara mamman det är fel på. Redan på sjukhuset fick jag skrivas in igen och få dropp med vätska, jag var så uttorkad att jag rörde mig långsamt. Och när jag kom hem lyckades jag med att få inflammation både i snittet och i kroppen min. 

Ibland går jag runt på paus och bara väntar på att någonting mer dåligt ska hända. Kuratorn på Östras ord ”försök att njuta” ekar i huvudet, min mamma påminner oss om att lukta på honom. Och det gör vi nu när alla slangar och sladdar är borta och han inte längre luktar plast och sjukhus.

Imorgon skrivs vi ut från sjukvården. Då börjar livet på riktigt och Styrbjörn blir 37 veckor (4 ute i världen) och ansvaret ligger helt på oss. Det är svindlande. Han är vår. Och han lever. Nu ska vi lukta och njuta.

FÅNGAR DU MIG OM JAG FALLER?

Jag gillar inte ens Hello Saferide, men ändå citerar jag henne. Kanske är det för att det passar med förändring nu, eftersom den ändå är på väg. Det finns egentligen ingenting som kan stoppa den nu, för den är här. Jag packar flyttlådor till fördärvelse. Det är inte mitt liv jag packar ner, utan Loves, det är lustigt, för jag har inte så mycket liv här än, jag har ryckt på axlarna och sagt >det kommer<, men nu står jag här, och undrar om det verkligen blir så. Jag bestämmer mig att hålla ut, för kärleks skull, så att säga.
Det var Simon som utlöste det, han sa sambo med sådan kraft att jag inte visste vad jag skulle svara och istället gick därifrån.
När jag träffade Love stämde allt, vi fånlog mot varandra och jag visste inte vad jag skulle säga. Han frågade vad jag tänkte om honom någon dag senare. Jag sa att han imponerade på mig. Han oroade sig för Vampyren, jag sa att det var historia, men var ändå tvungen att lyssna igenom en gammal låt för att se så att hjärtat inte längre sved när jag hörde den. Det gjorde det inte. Jag vad botad. Så jag såg in i de där ögonen som går så bra ihop med den halvljusa jeansskjortan. Och så sa jag det: jag älskar dig. Herregud Emerentia, det hade bara gått några dagar. Jag skämdes i samma sekund som jag sagt det, trots att det var dammråttor under sängen och att han bäddade med spräckliga lakan och olika kuddar och ingenting matchade. Och jag sa det först, jag hade planerat att jag skulle tvinga honom till det, dra ut på det, tills han inte hade några andra ord kvar. När gilla och tycka om inte längre räckte till. Det var mina gilla och tycka om som inte räckte till. Som om att 120sängen inte höll för mer. Han sa att han önskat att jag kunnat hålla mig. En morgon stod han naken med en kniv i handen i sovrummet. Jag borde nog ha sprungit då, men jag stannade kvar, och plötsligt hade jag mer kläder där än hemma hos mina föräldrar.
Det bara blev att jag flyttade in hos Love. Det bara blev så. Det var inget vi pratade om, inget vi resonerade kring.
Hansi skrev i ett mail att hans namn förpliktigade kärleken och att jag inte skulle oroa mig för att stå med hjärtat i handen igen.
Jag lugnade mig, men oron kom tillbaka. Jag vill inte bli lämnad igen. Jag vill inte stå där och inte veta vem jag är för att jag bara var någon för att jag bekräftades av någon. Så jag oroar mig ibland, för att inte räcka till, för att inte vara tillräckligt. Samtidigt tänker jag att jag inte kan göra något annat än att vara just jag, och det verkar fungera rätt bra. På torsdag flyttar vi till de mest fantastiska 80 kvadraten jag sett. Med ett riktigt kök och stort sovrum som kan inhysa en säng bredare än 120cm och känslor utöver gilla och tycka om.
Vi har inte resonerat kring det så mycket heller, men det behövs inte. Det finns liksom inga frågor eller tankar eller funderingar över hur smart eller rätt eller bra det är. För oavsett hur många som höjt på ögonbrynen och kommenterat hur fort det gått, har det aldrig kommit åt mig. Och jag ska sluta oroa mig, det har jag inget för, speciellt eftersom det inte finns någon anledning till det. Att fundera över lycka kan vara det dummaste folk gör. Jag ska ta åt mig, slå mig för bröstet och samtidigt som jag ser mig i spegel ska jag säga: jag förtjänar det här. Högt ska jag säga det, så att andra hör om de passerar toaletten.

Och även om vi kommer flytt-tjafsa lite, kan jag lova att det här är det bästa jag gjort i mitt liv.

Foto: Evelina Hultqvist