HAN, HON, HEN, DEN, DET OCH UNGDOMSÅRENS UPPROR

IMG_7813Förra året vid den här tiden förberedde jag mig in i det sista för att våga stiga in i en studio på Sveriges Radio och göra vårt sommarprogram P3 Känner. Det var vid den här tiden förra året som jag lärde känna Hanna Jedvik. 

Hanna är inte bara en lysande producent (ingen har fått mig så lugn, samlad och samtidigt så peppad som Hanna, ingen har heller haft sånt överseende med hur saker blivit, eller inte blivit, mitt i sändning, eller efter eller innan. Ingen har bara låtit mig vara så mycket jag som Hanna har tror jag) hon är också en fantastiskt ungdomsboksförfattare.

I höstas firades hennes bok Kurt Cobain finns inte mer, ett stycke alldeles perfekt ungdomslitteratur.

Idag bloggade Hanna om hur huvudrollen Alex inte har något kön i början. Jag måste leta upp boken i bokhyllan och läsa de inledande sidorna igen. Men det stämmer. De har inga kön. Jag stör mig på det. Eller nej, det gör jag inte, jag stör mig inte alls på det. Jag stör mig på mig. Jag stör mig på att jag direkt steg in och tänkte att det handlade om en tjej och en kille. Jag hade vänskapen från tonåren så klar och problematisk för mig att jag direkt bestämde att Alex inte var en förkortning av Alexandra utan en förkortad Alexander.

Jag vävde in så mycket av mig själv i Hannas berättelse att min verklighet blev bokens fiktion.

Jag hade flest killkompisar i tonåren, vill jag minnas. Och därför ser jag Alex och Lovis som Jonas och mig. Det är mig själv jag läser om. Min egen verklighet.

Kanske är det dålig fantasi, eller bara ett stängt sinne. Men mig passade det bäst att läsa de inledande sidorna så.

Jag vet inte varför, men det här får mig att tänka på Husby. Angelika Bengtsson (ordförande för SDU Malmö) skrev på Twitter att hon låg och sov kl 22 när hon var 15. Jag sa emot, att det är få nu, och få 2002, när jag var 15, som faktiskt sov kl 22. Jörgen Fogelklou säger att hans 15-åriga son inte sover, men inte är ute och ränner kl 22.
Jag tänker att Jörgen Fogelklou borde glädjas över det, att hans son vill och kan vara hemma. Det vill eller kan inte alla 15-åringar.
Alla 15-åringar har ingenstans att ta vägen eller någonstans att lyssnas på.
Det är viktigt att inte glömma av det, för även om Alex är en kille för mig, och Angelika Bengtsson låg i sängen kl 22 när hon var 15, så är det inte så för alla.
Någon annan tolkar Hannas romanfigur Alex som en tjej och andra sover inte kl 22 utan oroar sig för framtiden och känner att det inte går att ligga stilla i en säng och bara stirra i taket.

2012

Men då gör vi väl som alla andra och sammanfattar det här.
IMG_3112
JANUARI: Började avslutet av förra året med en romantisk bild i en hiss i ett hus vi inte längre bor i.IMG_3626FEBRUARI: Promenerade en ny väg till jobbet IMG_3627MARS: invigde, något dumdristigt våren.IMG_3706APRIL: Skapade egna traditioner. Som tårta till frukost på födelsedagar.IMG_3743Och i present fick han ett piano.IMG_3628Och några hundra flygmil för att spela med Swingfly. Såg Norrland.
IMG_3836
I slutet av april sa jag upp mig. Dock ej detta horoskop som gav mig insikten.
IMG_4389MAJ: Började på P3 och jobbade på ett fantastiskt program!IMG_4281Fann världen absolut bästa byxdressIMG_4270JUNI: Fick hem dessa två IMG_4518Spelade med Maria på Yaki-Da som TBA+SUPPORTIMG_5236Levde spartanskt på landet.IMG_5244IMG_4698

Fyllde 25IMG_5563JULI: Love tog körkort och tog mig på en tur någonstans.IMG_5561Han fick också tanka för första gången i sitt liv.IMG_5087IMG_5086Årets mest bejublade spelning som Plötsligt händer det det alternatvia namnet till TBA+SUPPORT.IMG_5085Gjorde något som kändes rätt i magen och fick ett tack.IMG_5617AUGUSTI: Gick på festival, blev fotad och jämförd med någon i en American Apparel-katalog.IMG_5383Njöt av att vara torr.IMG_7229Började på NyhetsguidenIMG_5608
Tog en biltur till Stockholm och tillbaka.IMG_6022SEPTEMBER: Åkte med Maria till Svalbard och såg två isbjörnar.IMG_6421OKTOBER: Döpte denna lilla varelseIMG_6579Lärde känna författaren till denna lapps mamma.IMG_6494Ritade ett kök och bytte köksluckorIMG_6668NOVEMBER: Såg en fotbollsmatch och blev retweetad som aldrig förr.IMG_6267Köpte världens mest perfekta jackaIMG_6365Provade att ha byxor för första gången på fem år.IMG_6807DECEMBER: Spelade in Vem Vet mestIMG_7018Köpte en gran för allra första gången och firade jul hemma där jag borIMG_7140Firade av året med några av de bästa jag vet

TACK OCH HEJ 2012.

GÖR OM, GÖR INTE RÄTT, MEN GÖR ANNORLUNDA

I näst sista Emorentia pratade jag om ursprunget. Med utgångspunkt i det jag skrev häromdagen, men ändå lite annorlunda.

Vill du kan du lyssna här.

Idag pratade vi om internet, efter att ha pratat med Filip Struwe gillar jag internet ännu mer tror jag.

Slut på länk-glädjen. Nu ska jag tänka på annat än internet. Hösten till exempel, för även om det känns som att den redan är här, så är den inte det. Men jag gillar ju att planera ganska långt i förväg.

ATT GÖRA SLUT PÅ LÅTSATS ELLER ATT VARA IHOP ELLER ATT INTE VARA IHOP PÅ FACEBOOK

Jag experimenterade i veckan, på Facebook tog jag bort att min kille och jag var ihop. Och reaktionerna lät liksom inte vänta på sig. Det ringde, det sms:ades, det flög frågor överallt och alla ville veta vad som hänt, och varför.

Det kändes som att så många trodde att det var jag som var offret, det liksom förutsattes att jag var den som blivit dumpad och satt ensam hemma och grät. Jag lekte lite med tanken där och tänkte ibland svara på mailen och smsen med ”Asch, han kom på mig när jag var med någon annan, men det gör inte så mycket tyckte ändå inte om honom riktigt.”

Min pappa hade direkt sagt till min mamma att det var ett experiment. Och det gladde mig, att han kände mig så väl att han förstod att det aldrig kunnat vara så att jag skulle berätta något på sociala medier innan jag berättade något för familjen. Min mamma trodde det var ”fel på datorn” och försökte övertyga grannar och bekanta om det, men vågade inte riktigt fråga. Det ingick i experimentet att inte förbereda vare sig familj eller nära vänner, och de flesta hörde av sig till någon av oss och frågade oroligt om hur det stod till. Det hade pratats om det när vänner träffades och kollegor frågade varann om det var sant eller inte.

Någonstans kändes det mest absurt hur en förändrad status kunde leda till så mycket.

Men det fick mig att fundera, över hur viktigt det där kan vara.
När vi bestämde att vi var ihop, Love och jag, vilket bara var några dagar efter att vi träffats gjorde vi det till en stor grejj det där med den officiella statusen. Vi satt i rummet jag bodde i hos mina föräldrar. Och så bytte vi direkt, båda två samtidigt. Sen gick vi ut, och direkt i dörren grattades det till att det nu var ”officiellt”. Och det var ju det som var det skönaste. Att slippa att folk frågade om vi var ihop eller inte, vad vi kände och tänkte och ältade. Plötsligt visste ”alla” och det var en säkerhet i sig.
Jag tänker på det lite som på förlovning och giftermåls-grejjen, att det är fint för en själv, för att det är bestämt och stort, men också för att jag liksom vill visa att den här personen, den har faktiskt valt mig, precis som jag har valt den.
Sen vill jag inte göra det för andra, men för oss alla tillsammans.
Folk frågar det så ofta, varför jag vill gifta mig. Och jag vet egentligen inte varför. Men jag vet att jag vill och jag tror att det är en kombo av lite olika saker.
Till exempel:
Säkerhet (kan fixas med samboförord och sånt med, och det har vi redan)
Statement-grejjen
Romantiskt-blaha
Lite större än något annat jag gjort, typ.
Och någonstans kanske ett sätt att liksom låsa Love till mig, vad som än händer kan jag ändå luta mig tillbaka o ba ”en gång var vi gifta”, det där förutsätter att jag är olycklig och greppar efter halmstrån, försöker förringa någon ny människa i hans liv, och inte sur och förbannad och helst vill glömma hela kalaset.
På tal om kalas: bröllopsfesten. Det kan ju också vara en anledning.
Sen är det ju det som kanske är viktigast, eller för mig, bara en ren förutsättning: att jag älskar honom.

Och för att vara ärlig känns det skönt att vara ihop igen, inte bara i hemlighet, utan också på Facebook.

Vill ni lyssna gör ni det här.

ATT FLÄKA UT SIG, IGEN

Det är onsdag och det är dags för en Emorentia igen, jag ska öppna upp mig och prata ur hjärtat.
Jag pratar så ofta ur hjärnan känner jag när jag ska skriva de där texterna. Jag är som en av dem det psykriatrien på Vetenskapsfestivalen pratade om, hur vi kopplat bort oss själv från hjärnan.
Hur vi pratar om oss själva som frikopplade från våra hjärnor. Lite som ett jag och överjag, i kvadrat.  Det handlar kanske om livsåskådning, om att lite bestämma sig för hur en funkar. Om hjärnan bestämmer, eller om du bestämmer över hjärnan. Med tanke på hur mycket dumma saker jag säger och skriver hela dagarna, kan jag verkligen tänka mig att det ibland är hjärnan och inte jag som bestämmer, eller jag säger i alla fall så, för att själv komma ur det med gott samvete.

Nog med filosofin, min hjärna ska skriva ur hjärtat. Så är det, och det borde jag göra på direkten, så att jag hinner bli klar till dagens sändning. Förutom att jag ska vara sentimental och emo kommer vi prata pengar och snålhet, hör av er till p3kanner(at)sverigesradio.se med tips på hur en gör med snåla vänner. Hur en säger eller om en ens får reagera.

RADIO KILLED THE VIDEOSTAR

Eller tvärtom var det ju egentligen, jag tänkte mest göra ett sånt stort glädjetjut över att jag äntligen får jobba med det jag tycker är allra roligast. Ljud.
Tänk, ljud finns överallt, men en funderar väldigt lite över det, ja, i normala fall alltså. Jag tänker på ljud för det mesta, inte som min mamma då, som tänker på små surr och videokasetter och sånt som står på (ja, hon hör varenda en elektonisk manick) utan mer hur sker låter, hur personer låter, eller hur saker inte låter. Hur vakuum kan vara så himlans intressant för att den kompakta tystnaden är det allra mest talande.

Ja, det var det om ljud.

Jag jobbar igen, som jag gör numera hela dagarna. Idag ska vi prata skitsnack i P3 Känner, vänner som pratar skit, hur en värjer sig från det och hur allvarligt det är egentligen.
Vi vill ha in alla erfarenheter och tankar kring skitsnack, så vill du dela med dig, maila på p3kanner(at)sverigesradio.se.

Efter att ha bestämt oss för att prata just skitsnack har jag försökt rannsaka mig själv, hur bra jag är på att snacka skit och att inte snacka skit, om jag klarar att hålla mig från det, eller om det är som rökning på högstadiet, något en gör för sammanhållningens skull.
Åh så spännande det är. Men mer om det kl 14:02-16:00.
Vill bara bjuda på en bild också.
Här är jag i fotbollsmålvaktspose. Ser frilagd ut. Och jättespänd. Precis som en riktig fotbollsspelare!

Hanna Jedvik har tagit fotografiet.