2012

Men då gör vi väl som alla andra och sammanfattar det här.
IMG_3112
JANUARI: Började avslutet av förra året med en romantisk bild i en hiss i ett hus vi inte längre bor i.IMG_3626FEBRUARI: Promenerade en ny väg till jobbet IMG_3627MARS: invigde, något dumdristigt våren.IMG_3706APRIL: Skapade egna traditioner. Som tårta till frukost på födelsedagar.IMG_3743Och i present fick han ett piano.IMG_3628Och några hundra flygmil för att spela med Swingfly. Såg Norrland.
IMG_3836
I slutet av april sa jag upp mig. Dock ej detta horoskop som gav mig insikten.
IMG_4389MAJ: Började på P3 och jobbade på ett fantastiskt program!IMG_4281Fann världen absolut bästa byxdressIMG_4270JUNI: Fick hem dessa två IMG_4518Spelade med Maria på Yaki-Da som TBA+SUPPORTIMG_5236Levde spartanskt på landet.IMG_5244IMG_4698

Fyllde 25IMG_5563JULI: Love tog körkort och tog mig på en tur någonstans.IMG_5561Han fick också tanka för första gången i sitt liv.IMG_5087IMG_5086Årets mest bejublade spelning som Plötsligt händer det det alternatvia namnet till TBA+SUPPORT.IMG_5085Gjorde något som kändes rätt i magen och fick ett tack.IMG_5617AUGUSTI: Gick på festival, blev fotad och jämförd med någon i en American Apparel-katalog.IMG_5383Njöt av att vara torr.IMG_7229Började på NyhetsguidenIMG_5608
Tog en biltur till Stockholm och tillbaka.IMG_6022SEPTEMBER: Åkte med Maria till Svalbard och såg två isbjörnar.IMG_6421OKTOBER: Döpte denna lilla varelseIMG_6579Lärde känna författaren till denna lapps mamma.IMG_6494Ritade ett kök och bytte köksluckorIMG_6668NOVEMBER: Såg en fotbollsmatch och blev retweetad som aldrig förr.IMG_6267Köpte världens mest perfekta jackaIMG_6365Provade att ha byxor för första gången på fem år.IMG_6807DECEMBER: Spelade in Vem Vet mestIMG_7018Köpte en gran för allra första gången och firade jul hemma där jag borIMG_7140Firade av året med några av de bästa jag vet

TACK OCH HEJ 2012.

KUNGEN OCH JAG

Det låter som en film, men det är det inte, det är mitt liv.
Eller ja, likande.
För ett tag sen skulle jag spela på STCC i Göteborg. Då var Carl-Philip där, ajg var på väg mot honom för att hälsa, jag tänkte att jag var tvungen, eftersom det var en gammal klasskompis. Det var först när hans pappa dök upp bakom honom som ajg insåg att det inte var en klasskompis, utan en prins. Vår prins.
Jag skämdes och gick med raska steg därifrån.
Jag gillar inte kungahuset så, jag är inte rojalist.
Men jag tycker att det är spännande. Jag tror att det finns så måpnga hemligheter där på slottet, inte bara om prinsessor som sover i 100 år, utan snarare om frysta ägg och sparade spermier (jag menar, de måste ju ha fryst lite ägg från prinsessorna för att säkra arvsföljden).
Det känns ju så långt bort och gammalt liksom, att fråga pappa och stadsministern om en får gifta sig, men varje familj har sina traditioner. Deras är bara lite konstigare än de vi har i min, så att säga.
Nu har Madde i alla fall förlovat sig och jag fick prata om det i radio i torsdags.
Det går att lyssna på här.

BLADET FRÅN MUNNEN

Med tanke på dagens P3 Nyhetsguiden känner jag att jag behöver skriva om det här. Kanske inte för att vi har pratat om det i radio, utan för att de jag pratat med när vi researchat alla verkat känna sig så ensamma i situationen.
Varför jag inte skrivit något innan, kanske någon annan undrar. Jag förstår funderingen, men det finns ett enkelt svar. Jag har blivit avrådd.
Avrådd att prata om det eftersom det kan göra att ingen vill anställa mig. För någon som tjallar vill ingen jobba med.
Nu gör jag det ändå. Och den dagen jag inte längre är på P3 hoppas jag att jag kan få ett jobb, trots detta.

Min historia.
Jag började ny på ett jobb, och var sådär nyanställd och glad.

Jag tänkte liksom att ”här är jag och jag har fått jobb mitt i lågkonjan som alla pratar om!”
Det var liksom skönt och fantastiskt och var inte en av dem som pluggat färdigt och sen inte fick något jobb utan fick vandra runt och inte göra något.

Men plötsligt hände det.
Från att ha gått i godan ro och tänkt att allt funkat så himla bra, det gick bra på jobbet, det gick bra hemma. Det fanns liksom ingenting som talade emot mig. Trodde jag.
Tills dagen jag hörde någon prata om mig.

Det var kväll och jag hörde mitt namn där jag satt bakom min reklambyråstora-datorskärm.
Det var upptakten till något jag fortfarande nog inte kunnat greppa.
Efter hand märkte jag hur jag plockades bort ur arbetsgrupper, och den som tidigare stått på min sida, jobbade inte länger kvar.
Jag försökte ta diskussioner i det öppna, men öppna dörrar, eller mitt i kontorlandskapet, för jag hade i alla fall inget att dölja.

De flesta av dagar var jag så trött och utmattad när jag kom hem att jag inte gjorde någonting.
Jag låg i soffan eller i sängen och stirrade in i väggen.
Morgonen efter fick min pojkvän klä på mig, trä armarna i ärmarna och knyta skorna.
Men sen stod jag där, och försökte le när jag väl slått koden och kommit in genom jobbporten.
Jag försökte ta det med en klackspark, och tänka att den här nya dagen, den skulle minsann bli annorlunda.

Efter ett tag började jag gå hos en psykolog.
Vårdcentralen konstaterade att jag var inne i en depression.
Och jag skulle samtala med en KBT-terapeut en gång i veckan.
Det var ofta om fredagarna och jag orkade aldrig gå tillbaka till jobbet efter det.
Men jag jobbade hemifrån. Som alltid när jag var sjuk.
Jag var ofta sjuk. För immunförsvaret försvann tillsammans med orken.
Jag pratade med min chef om det, för att vara förutseende, lovade att jobba hemifrån de dagarna.
Att lämna in det jag skulle lämna in. Att vara med på de möten jag hade. Att inte missköta mitt jobb, bara för att jag misskötte mig själv.

En dag frågade chefen varför jag var borta så mycket. Han sa att han trodde att det var för att jag var ute och drack om torsdagarna. Det var det hårdaste slaget. För när han trodde att jag var ute och drack, låg jag hemma och grät. Eller än oftare, bara var tyst.

I efterhand vet jag inte varför jag kämpade så länge, när jag slutade högstadiet bestämde jag mig för att om jag någonsin upplevde samma sak som där, så skulle jag byta tillvaro direkt. Inte försöka vinna över någon annan, bara för att alla andra säger att jag inte skulle förlora, eller erkänna mig besegrad.
Men trots det löftet till mig själv, stannade jag alltså alltså kvar. Jag ångrar det idag. Men vad skulle jag göra. Jag kunde ju inte vara arbetslös mitt i lågkonjunkturen.

 

 

HUR JAG SÅG UT PÅ 90-TALET

Så här:

Jag fick bestämma kläder själv, och frisyr. Jag hade sparat ut luggen som mamma älskade och istället satt upp de två testar som förr var en fin och frodig lugg i tofsar. Sen resten av håret i nacken.
Jag klädde mig tydligen mer vågat då än nu, två olika mönster, randigt och blommigt. Och ribbstickat. Detta fantastiska tyg: ribbstickningen. Som jag älskade det. Och så stora tröjorna blev efter några användningar.
I bakgrunden ser vi den gigantiska uppblåsbara pool vi hade på landet och badade i när vi inte orkade gå ner till stranden som låg några meter från trädgården.

Ja, det var det. Jag minns att jag kände mig snygg och frän.
Det är viktigt. Jag vill alltid känna mig snygg. Inte så konstigt kanske, men så är det i alla fall.

Nu ska jag sluta tänka på 90-talet och istället sända P3 Nyhetsguiden. Det ska bli roligt.
Tack och hej.