TANKAR KRING SKAM

Så, nu kröp jag till korset, efter ett post-vaccindygn med trött bebis som helst bara sover och gnyr kände jag att det var dags för något nytt. Jag har de senaste veckorna klämt sju säsonger av The Good Wife och tänker att något yngre kan vara på sin plats.

Och hittills då?
Jag är på säsong två. 
Och jag förstår inte varför alla verkar gilla Noora så, jag tycker hon är en ganska dålig kompis. Okej, jag tog åt mig av hennes citat om att inte döma någon, men jag dömer henne ändå, trots att hon kämpar.
Hon går liksom bakom ryggen på hennes vänner (är de ens vänner, det känns så otroligt icke-genuint på något sätt) för killars (Willams) skull. Kanske borde jag läsa alla deras sms-konversationer för att få lite djupare känsla för dem, men det orkar jag inte. Jag vill konsumera en serie rakt upp och ner.
Jag stör mig på Nooras hela jag-är-så-schysst-och-rak, när hon inte är det, men kanske är just det hennes demon och jag en dömande 30-åring som inte ingick i något tjejgäng direkt under gymnasiet, men samtidigt är så otroligt lojal, på gränsen till dumlojal oftast.

Eskild, orkar knappt prata om honom, så trött på hans fasoner och känner igen honom i määäängder av killar och människor som bara snyltar och bjuds och förstör och inte förstår hur viktigt något är för dig som inte kan låta bli att stjäla fiskkakor eller krascha en fest. Hoppas han får liten chans att växa såhär i sista avsnitten.

Eva påminner mig om en blandning av mig själv och en tjej jag verkligen ville vara på gymnasiet, kilar stadigt (okej, hon gjorde bara det ett tag) men drömmer ändå om annat.  Jag fick rys av hur Jonas ”inte förstod att det var viktigt” för Eva att vara ensamma på Hytten. Hur Elias bara kommer dit och förstör allt, även om Isak sen innan förstört en del han också.

Och jag har så svårt att förstå hur det kommer sig att de fortsätter hänga med Vilde, i min fantasi skulle de skapa ett gäng som är jämnare, likvärdiga, men kanske är det russebussen som hägrar, och önskan om att ha ett russegäng när tiden väl är kommen. Och samtidigt är det befriande, att se en serie utan total perfektion där alla är alldeles för koola. Även om jag verkligen kan önska mer power-känsla från tjejgänget, scenerna hos läkaren, eller när Vilde bärs hem av Sana är bland de vackraste i serien och det hade inte gjort så mycket om vi blivit ingjutna lite mer mod.

Avsaknaden av föräldrar dömande är skönt, men jag kan inte låta bli att tänka på hur centrala mina egna föräldrar var, hur pinigt det var med sexprat, att presentera min kille och konflikten mellan att vilja var vuxen men samtidigt stor. Men frågan är hur föräldrar hade kunnat vara en del av SKAM utan att vuxenvärlden dömt och förlöjligat. För gymnasiet var ju inte på något sätt något annat än livsviktigt och på största allvar, även om jag idag, 10 år efter studenten ser det som en sväng på vägen.

Och inget Bechdel-test i världen skulle godkänna SKAM, och trist är ju det. Samtidigt så var det ju ungefär så gymnasiet var, förälskelser och politik. Även om ingen körde Porsche på min skola, men det kanske mest var för att ingen fick körkort så tidigt. Min kompis Peter lånade sin pappas Lexus en gång minns jag nu, men han gick aldrig i min skola, och var ett år äldre. Men ändå.

Efter allt mitt dömande, är det kanske just den här lärdomen jag ska ta med mig från Skam;
Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be Kind. Always.

SVAR PÅ (ETT ANNAT) TAL

Det finns inget jag tycker är roligare än att skriva.
Att säga att någonting gör en hel är cirka det töntigaste jag vet, men jag är bra nära att uttrycka mig så när det kommer till att skriva.
Egentligen kan det vara att skriva vad som helst. Utom dikter.
Jag har nog bara skrivit en dikt i hela mitt liv. Den handlade om Amerika (som jag inte besökt, bara sett i Utvandrarna typ) och lät ungefär såhär:
Titta ut genom ditt fönster,
en blomsteräng du ser,
det är Amerika det.

Ja, ni förstår, det är inte diktandet jag pratar om när det handlar om att skrivandet gör mig hel. Det är något annat.
Som att skriva ursinnigt och få svar.
Även om jag anser att svaret P3’s programchef gett mig är lite bortom målet.
Att program utan UTTALAD nyhets- och aktualitetsprofil inte är det jag pratar om.
Han duckar helt enkelt.
Den vita mannen duckar undan kritik kring att vita män inte kan vara de enda som rapporterar, analyserar och fördjupar nyheter och aktualiteter under ett valår.
Jag ska svara honom.
För det gör mig hel. Eller ja, det är åtminstone min plikt.

DEBATT OCH ANNAT

Jag vaknade till nyheten om att en modellagentur letar modeller utanför en ätstörningsklinik. Jag vill gråta, men går från frukostbordet och säger till Love att jag ”måste skriva” jag kommer inte så långt. Det blir så lätt alldeles för privat. Det kan aldrig bli för personligt, men det kan lätt bli för privat.
Jag låter det vara. Jag ser några avsnitt av Rederiet på Öppet Arkiv.
Sen skriver Stephanie till mig att jag måste svara i min telefon.
Det är Debatt.
Efter en halvtimme bestämmer jag mig för att strunta i debatten om att inte ställa upp Debatt.
Så nu sitter jag och tänker. Jag tänker på kvinnors kroppar. Männens rätt att kommentera dem.
Allas rätt att kommentera dem.
Det händer hela tiden, och jag förväntas oftast vara tacksam.
Men jag är så trött på’t.
När jag var med i Vem Vet Mest insåg jag plötsligt att jag var tacksam över att de vanliga hatmailen jag fick på P3 övergick i kommentarer om min kropp. Om mitt utseende. Att det plötsligt blev så sexuellt.
Att mina skinkor skulle säras på.
Det tog några timmar innan jag insåg att det inte var beröm. Det var bara en annan form av förtryck.
Det är vad vi ska prata om idag.
Undanflykten att kvinnokroppen är poesi.
Att kvinnokroppen törstar efter mannens ord.
Som Blachman säger.

SPEJLLISTOR

Egentligen tycker jag inte så himla mycket om att dela med mig av musik alltid. Jag har blivit som en missunnsam gammal frilansare, vågar inte dela med mig av jobb med rädsla av att någon annan ska ta över min tron, ungefär så.
Men till kvällen Musikguiden har jag gjort en spellista med det bästa jag vet. Det var roligt och en del är nytt och annat är sprillans och en del finns inte att hitta så lätt. Så då känns det helt okej, när materialet är lite svår-stulet med andra ord.

Här går det perfekt att lyssna. 
Och här är låtlistan:
Syket- Algarve
Sidechild- Take it Leave it
Jonas Schwartz+Rebel Rebel- Lover
Sebastien Tellier – Cochon Ville Das Moth Remix
Axel Boman- Klinsmann
Lindström & Todd Terje- Lanzarote
La Fleur- Veris
The Embassy- Related artist
Duvchi-  Whole Life Tour
Placebo- Running up that hill
Mö- Glass
Lindström- Vossakorv
Fou de Toi Payami Remix – Pick up your phone
Röyksopp & Susanne Sundför- Running to The Sea
Niki & The Dove- Tomorrow

POPOLOG

Idag, första dagen som popolog i Musikguiden i P3.
Innan jag gjorde detta kände jag skräck. Oavsett hur många fantastiska musiklåtar jag spelat de senaste åren på dansgolv och klubbar så har jag faktiskt inte pratat, utvärderat eller analyserat pop, musik eller musiklivet alls på flera år. I och med att jag slutade som redaktör för Rockfoto och sen istället bara skrev krönikor och kåserier kring min navel i Nya Upplagan tappade jag musiken. Jag har känt mig gammal och grå och omodern. Jag har gått runt med min I ❤ Myspace-påse nonchalant över axeln och refererat till Napster och Kazaa. Jag har helt enkelt känt mig passé.
Men så kom denna möjlighet. Men så kom Musikguiden i P3 och plötsligt sitter jag där med Hasan Ramic och programledar-Tina och allt känns så fantastiskt bra och roligt. Jag känner mig till och med lite smart.
Så då är vi där igen, precis som 2008, mitt i musiken.
Då kör vi då.

Här går det att lyssna:
Om Bieber börjar rappa på heltid
Blir det SÅ mycket bättre?
Jag pratar lite om hiphop (!!!)

KUNGEN OCH JAG

Det låter som en film, men det är det inte, det är mitt liv.
Eller ja, likande.
För ett tag sen skulle jag spela på STCC i Göteborg. Då var Carl-Philip där, ajg var på väg mot honom för att hälsa, jag tänkte att jag var tvungen, eftersom det var en gammal klasskompis. Det var först när hans pappa dök upp bakom honom som ajg insåg att det inte var en klasskompis, utan en prins. Vår prins.
Jag skämdes och gick med raska steg därifrån.
Jag gillar inte kungahuset så, jag är inte rojalist.
Men jag tycker att det är spännande. Jag tror att det finns så måpnga hemligheter där på slottet, inte bara om prinsessor som sover i 100 år, utan snarare om frysta ägg och sparade spermier (jag menar, de måste ju ha fryst lite ägg från prinsessorna för att säkra arvsföljden).
Det känns ju så långt bort och gammalt liksom, att fråga pappa och stadsministern om en får gifta sig, men varje familj har sina traditioner. Deras är bara lite konstigare än de vi har i min, så att säga.
Nu har Madde i alla fall förlovat sig och jag fick prata om det i radio i torsdags.
Det går att lyssna på här.

LIVET GENOM ETT FILTER