GIFT VID FÖRSTA ÖGONKASTET S05E01

Jag följer inga realityserier slaviskt, men har otroligt svårt att hålla mig ifrån Gift vid första ögonkastet. När jag jobbade på Djungeltrumman summerade vi ihop varje avsnitt, och efter att ha sett första avsnittet igår kände jag ett skriande behov av att avreagera mig i år igen.

Så, hej säsong 5. För det första, så lång tid det gått! Fem säsongen är inte dåligt.

Vi träffar Miha & Niklas och Malin & Daniel. Spännande.

Malin är 49, drömmer om en man som är en man, för hon är en kvinna som är en kvinna, och det är precis så det ska vara, för vi är olika och ska komplettera varandra.

Daniel är en man av en annan kaliber. Han går på manskurser och tantrakurser (handlar inte bara om sex) och spelar barfota trummor i grupp med andra män. Dessutom är han under 180 centimeter, vilket för att experterna behöver ta ett snack med Malin för att försäkra sig om att hon inte kommer att göra en Runaway-bride så snart hon blickar upp (eller ja, rakt fram) mot sin blivande make. Hon stegar fram mot Daniel & de ger varandra en kyss när vigseln är över.

Redan här har det hänt någonting. Borta är avgrundslånga avsnitt där åtta deltagare ska presenteras, men inga par få träffas. Nej produktionen har klippts om, till det bättre. Två par i avsnitt ett och båda får träffas redan här. Även om vi inte får höra deras reaktioner eller se dem interagera, så känner jag mina behov ändå väldigt mycket mer tillgodosedda.

Par två är Miha & Niklas. De har så mycket gemensamt. Statsvetenskap och löpning. Och deras bostad! Bor de vägg i vägg? Hur som så bor de i Årsta, där de också springer och tänker på samhället. Niklas säger att han har ett temperament, det ska bli roligt att se, för i avsnitt ett verkar han ärligt ganska blek. Miha oroar sig för att hennes föräldrar inte ska komma på bröllopet, hennes pappa tycker att hon som bara är 28 och så vacker inte behöver något realityprogram för att träffa någon, men vad vet han om galna Tinderdejter och trötta swajp-tummar?

Så, avsnitt ett: bättre än innan. Naturliga spänningar kring hur sjutton ska Malin komma över Daniels längd? Är det manligt att kramas? Är det manligt nog framför allt? Och hur går det med Årsta-borna? Hos vem de ska bo lär inte bli någon större utmaning, utan kanske lägenhetens storlek får avgöra helt enkelt. Och ingen av dem känns som någon hatar Ikea-kassar heller, och det bådar gott.

BÖCKER JAG KONSUMERAT DET SENASTE

Sen Styrbjörn gjorde entré i världen för igår exakt tre månader sen har jag konsumerat mer populärkultur än på länge, jag har plöjt serier under amningsmarathon och varje gång jag promenerat har jag lyssnat på dokumentär eller ljudbok. Under de tre månader jag nu använt mig av Bookbeat har jag hunnit lyssna på ett gäng böcker och nu tänkte jag att ge en liten recension på det jag hittills tagit mig igenom.


Tiggaren – Sofie Sarenbrandt

Var den första boken jag lyssnade på. Jag älskar mord och tänkte att det här verkar vara av en bättre kaliber än Camilla Läckberg, och skrivet av en kvinna. Den tar jag! Och det gjorde jag. På mina första staplande promenader lyssnade jag mig igenom hur mordutredarna jobbar undercover med en grupp poliser som seriemördar tiggare. Nu i efterhand inser jag att det här faktiskt är en deckare värd att lyssna på. Verklighetsförankringen i Jimmie Åkessons Sverige gör att den kryper under huden.


Den vita staden – Karolina Ramqvist

Efter att ha läst Flickvännen i somras när det var som allra varmast och magen var som störst ville jag läsa fortsättningen. Jag önskade mig en suggestiv bok om Karins liv utan John. Jag kände inte det där. Ganster-mamman fanns inte där, och inte heller någon hjärtskärande ömhet, eller icke-ömhet för barnet Dream. Jag störde mig på riktigt så mycket på den Karin jag tidigare upplevt som stilren, trots hennes kokainnäsa, valde att döpa sitt barn till Dream att jag i perioder hade problem att lyssna på boken. I efterhand hade jag faktiskt glömt att jag lyssnat på den. Fortsättningen på Karins liv kändes inte så jobbigt som jag hade hoppats, inte lika trasigt, ensamt och utsatt. Mer som en sista säsong på en TV-serie som mått bättre om vi fått fantisera ihop slutet själva.


Kan man dö två gånger – Leif GW Persson

Jag tänkte att fiktionen måste kunna överträffa verkligheten och hoppades på något i stil med Leifs medverkan i Veckans Brott. Så blev det inte. Här följer vi Evert Bäckström och dennes granne på ca 9 år (!!) som ska lösa brott. Kvinnor får åka salami-hissen efter kvällar i ”skilsmässodiket” på Riche. En Annika på samma avdelning som Bäckström är en stor bodybuilder-kvinna som mer än gärna sticker sin tunga i halsen på Bäckström och hans supersalami kan inte säga nej. Mordet då? Praktiskt taget glömt det, men släng in ett äktenskap mellan en svensk man och en thailändsk kvinna, lite Tsunami, en döskalle och sjöscouter. Ja, oemotståndligt dåligt. Efter 13 timmar med hörlurarna är jag trött på att ha Claes Malmberg framför ögonen och väljer därför något nytt.


Bucketlist – Katrin Zytomierska

Ska helvetet aldrig ta slut undrar du, nej, säger jag. Efter 00:04:57 orkar jag inte mer. Det här är som när jag själv skrev min första roman när jag var 13. Jag valde de delar jag gillade ur mitt liv och la till lite önsketänkande. Precis så gör Katrin också. Hon tar det hon gillar med sitt liv, sin ekonomi, LCHF-mode och vindsvåningen hon köpte efter skilsmässan. Sen kryddar hon lite mer ett ex som heter Peder och lite pedantiskt tänk kring matsäckar till barnen och möjligheten att ta ut en lön på 120 000 (allt enligt hennes revisor). Och så beskriver hon i detalj hur du skapar ”magi” med mat, strimlar Zucchini istället för pasta, gör en chokladmousse på dadlar och kakao och annan skit. Huvudrollen Mila klarar dessutom av att lokalisera en Pradaparfym trots att bäraren är en svettig flyttkille. Denna egenskap verkar lika förfinad som Per Hagmans förmåga att lokalisera menstruerande kvinnor enbart på deras doft.

Och så har jag läst också. En riktig tjockpärmad bok:

Glöm mig – Alexander Schulman

Jag hyser ett konstigt agg mot Schulman, jag tror det ligger långt tillbaka innan han gjorde pudlar, och vägrade svara när ett Göteborgsnummer ringde honom på mobilen. Det är ett sånt förakt för människor som liksom sipprar igenom. Men Glöm Mig, den fastnar. Jag diskuterar den med min mamma efteråt. Hur Lisette Schulmans fasad rämnar och hur barnen måste ta tag i det. Med amningshormonerna i blodet känns den innanför huden, rädslan över att när en är som mest hudlös med sitt alldeles nya barn ska bli utsatt. Och någonstans kändes det så otroligt skönt att Schulman gör upp med hela sin uppväxt efter Skynda att älska som mest kändes som ett otroligt vurmande för en inte alltid perfekt pappa. Efter att ha läst Skynda att älska undrade jag länge varför mamman var så utelämnad och jag valde då den enkla vägen: anse att Schulman är en man som attraheras av män och bara ansåg att mamman skulle finnas där. Nu visar det sig att det är helt tvärtom och förståelsen jag fått för Schulman gör att jag inte bryr mig så mycket om hans tidigare fjanterier, kanske dags att ge honom en ny chans.