DRÖMMEN OM TRÄDGÅRD

När vi flyttade till Munkebäcksgatan var det som att vi i perioden mellan att vi köpte till att vi flyttade in hade byggt upp att vår trädgård var huuuur stor som helst. Sen när vi väl stod där med våra flyttkartonger och drömmar om höns och potatisland insåg vi att våra 7×12 meter inte kunde hjälpa oss med.

Därför är det så att jag får gåshud när jag kommer ut i vår trädgård nu. Jag älskar att dra på mig gummistövlarna, men oftast kommer jag inte så mycket längre. Jag fastnar här på farstutrappen och där sitter jag även nu. Kanske får potatisen vänta i år. Och eftersom vi inte har något riktigt staket blir det inga höns direkt heller.

En granne sa att de brukar kalla vår trädgård för Lilla Sofiero och det gjorde mig lika delar glad som skrämd till vettet. Vad sjutton ska vi göra med Lilla Sofiero? Vi som knappt lyckats så gräs, än mindre rensa bort all kirskål? Det här med gamla hus innebär ofta också gamla trädgårdar, vilket i sin tur är ett nästan precis lika stort ansvar som själva bygget. Att då dessutom ha köpt ett hus med tillhörande trädgård som en gång tillhört en hobby-botaniker kanske gör det hela ytterligare lite mer ansvarstyngt.

Kanske borde jag lyfta rumpan från solen på trappan och börja rensa i potatislandet ändå. Det står ju där och väntar på mig.

PS! Den härligt grå tröjan är mitt bästa köp, om någon mot förmodan skulle undra. Min keramikhandledare Karin har precis samma, det måste vara ett tecken.

KANSKEKANSKEKANSKE

Jag vaknade klockan sju i morse. Och sen somnade jag om. Innan jag somnade om vände jag mig mot fönstret för att kunna höra duvorna. Jag gillar duvor, även om alla andra säger att de är smutsiga djur.

En gång när min klass var på utflykt till stan, vi hade fått åka spårvagn till Brunnsparken, eller alla andra hade det, men vi hade försovit oss hemma så pappa fick köra mig. Den morgonen skulle alla i klassen berätta någonting om en staty i stan, jag fick Jonas Ahlströmmer, potatiskungen, som står på Lilla Torget. Istället för att berätta om Jonas Ahlströmmer i tredje person gjorde jag det i första person, de andra i min klass tyckte att det var knäppt, men jag tror att min fröken gillade det. Sen minns jag inte vad de andra pratade om, men jag minns att vi gick till Brunnsparken, och jag minns alla gamla tanter som satt där och dinglade med benen på parkbänkarna och matade änder och duvor. En tant visade mig hur man skulle mata duvorna och vips satt det en duva i min hand. Sen berättade jag det för mamma och hon sa att duvor bara var fjäderbeklädda råttor. Jag förstod aldrig riktigt vad hon menade.