ÄLSKAR DE MIG ELLER ÄR DE IRONISKA?

Jag förstår inte det här riktigt:
Skärmavbild 2014-12-21 kl. 22.51.55

Emmy skickade bilden till mig. Det är fotat från Nöjesguiden, deras I-Tiden-kolumn (?).
Emmy anser att jag ska ta det här positivt, att det betyder att det är mig en vänder sig till när det handlar om jämställdhet i DJ-båsen i GBG, men jag kan inte låta bli att känna samma ironi som i mellanstadiet. Jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag ska känna. Maria och hennes pappa Birger säger precis som Emmy. Att det är positivt. Det har alltså avhandlats av tre smarta människor de senaste dagarna, men som sagt: jag kan ändå inte låta bli att undra.

Men! Till fenomenet då.
Bar-DJ:s VS Kklubb-DJ:s.
Jag har mest spelat i bar/restaurang det senaste. Det är skönt och lugnt och gör avsaknaden av Folkbaren mindre. Men också för att jag ärligt inte alltid orkar stå i ett dansgolvsbås och vifta med armarna, dansa och svettas. Och ja: jag tröttnade på dansgolv förpassade till tjejer. Dansgolv där önskningar och regler står högre än den egna musikaliska smaken. Att spela på, till exempel, Yaki-Da:s dansgolv för med sig vissa önskningar från gästerna. Något invant och säkert. Att arrangörerna inte önskar det samma är en annan femma, men när en inte längre orkar spela Håkan Hellström och få evighetsönskningar om Shoreline, då är det inte roligt längre. (se tidigare inlägg om schyssta killar som bara ska önska en liten låt, eller säga till en något bra om basen). Kombon att spela på ett ställe där en hel massa förväntningar tynger dig samtidigt och du är tjej och ska vara ”glad” i att någon vill höra en låt gör att dansgolv tröttar ut en. Att det också anses mindre kreddit pga så få killar som spelar där hör ju också till. Tjejer spelar ju bara skivor och är inte DJ:s… Så ja, jag har behövt en liten paus. Men nog om min egen historia.

Jag tror att det fungerar på precis samma sätt i DJ-världen som i resten av världen. Det som män gör blir hårdvaluta. Normen, det fräcka, det ultimata.
Typ som att lärare först var män och välbetalda och sen kom fröknarna och då sjönk lönerna. Typ så, ni fattar ja, eller hur fattar ni?
När fler tjejer spelar på dansgolven funkar det alltså ungefär samma sak. När fler män spelar i baren blir det fräckare. Barer och restauranger är ju i övrigt det nya svarta tänker jag, och då kanske speciellt i Järntorgskvarteren där det ska spelas skivor överallt, från Folk till Averna till Publik.
Och som vanligt bokas de som alltid bokas och framför allt: de som bokar är de som alltid bokar. Och då blir det inte sån stor variation på det hela, nej.
Samma kompisar ringer sina kompisar. Och det spelar ingen roll om det är Made in China eller Publik vi pratar om då.
När tjejer börjar boka, då kanske det deppiga försvinner. Och privilegiet. För det är en kombo. Om ni nu frågar mig, och det gör ju Nöjesguiden.

CHILD OF GOD//CHILD OF BAJS + MIMI&GRIGRIS

Imorgon åker jag till Amsterdam, så jag tänkte maxa mina två sista dagar i Göteborg. Det inleddes med att jag igår såg Mimi & Grigris. En film från Tchad.
Kille med bara ett ben som fungerar som det ska försörjer sig trots det som dansare.
Han träffar en söt, prostituerad tjej.
Hans styvpappa behöver sjukvård och han får jobba mer, det går inte att bara dansa och att jobba extra i pappans skrädderi/fotostudio, så han börjar smuggla bensin. Det går inte så bra, svårt för honom att simma och istället får han köra bilen.

Jag fångades inte riktigt när filmen rullade. Publiken skrattade på samma ställen som publiken skrattar till Mitt Stora Feta Grekiska Bröllop. Med andra ord när kvinnor ska slå män med kavel/påk. Det är ju kul, att kvinnor i grupp ska ge sig på en man. Då skrattade Draken lite. Annars var det tyst.

Någonstans sitter filmen ändå kvar, men det fanns större konflikt i att bara ha ett fungerande ben och ändå jobba som dansare. Det hade varit en bättre dokumentär än vad spelfilmen blev.

Och som avslutning på kvällen såg jag Child of God.
Den inleddes med en rumpa. Ur rumpan kom en bajskorv.
Till detta hör att jag gick på filmen med någon jag inte känner så väl. Där satt jag och försökte komma underfund med vad första klippet var, en mask? Något slags djur? När det går upp för mig att det var avföring tror jag bestämt att jag skrek till.
Sen fortsatte det i någon slags absurd pojkdröm, springa i skogen med gevär, skjuta djur, se på när par har sex i bilar. Sen nekrofilin.
Och en man som har så stora tänder att hans tal är så sluddrigt att det knappt går att förstå vad han säger.

Någonstans kändes det som att James Franco bara försökt göra ett monster som inte kom någon vart.

Och min första, och näst sista filmfestivalkväll för året kan sammanfattas med avsaknad av djup.

ATT BLI BORTRÖVAD

Igår fyllde min pappa år. Det firade vi med Pastisse och middag här hemma. Det var alldeles utomordentligt trevligt. Trevligaste var nästan att min farbror lämpade av mig på SOLO för gratisöl och lite Ralph Lauren-kläder. Såna arrangemang går alldeles utmärkt att frottera sig på när man förväntas bli toppbloggare på Aveny.se. Efter det tog jag med mig Stockholmarna till Publik, Pustervik och Jazzhuset, i precis den ordningen. På Jazzhuset blev jag bortrövad och sen vaknade jag klockan tio och promenerade hela vägen hem till Örgryte från stan.

Nu: dogwalk
Sen: intervjua Klara

UPPMÄRKSAMHETSJUNKIEN

Varje dag står det i någon intervju om hur någon artist sjöng och dansade innan hon/han kunde gå och prata. Det berättas om teaterapor som skrivit egna pjäser och tvingat sina pappor att filma med videokameran.

Åh jag tycker det är så löjligt när Name The Pet berättar att hon sjöng innan hon pratade. Det har hon nog hämtat ur en ABBA-låt.

Men så finns det de som liksom inte kan något annat. Jag kan skriva. Det är det enda jag kan.

Uppmärksamheten har liksom kommit på köpet, eller i säcken. Det är ett nödvändigt ont, som kanske inte alltid är ett ont. Det bara finns där. Om det jag skriver, inte får någon uppmärksamhet, några läsare, eller någon publik, så kommer jag inte heller tjäna pengar på det, och pengar måste jag ju tjäna.

Jag var aldrig någon teaterapa i skolan, jag skämtade aldrig och jag håller en presentation när jag måste. Inte annars. Om jag ska visa upp någonting måste jag vara bäst på det jag visar upp. Och det är jag ganska sällan. Ibland visar jag upp saker ändå, som mitt bröst inne på ICA eller halvdana texter här på bloggen.

Just dendär känslan- jag måste vara bäst på det jag gör för att visa upp det- sägs vara extremt kvinnlig. Vi har få kvinnliga föreläsare, för de tackar nej med motiveringen att de inte kan. Och inte vill för att de inte kan. Vi har haft 1000 manliga föreläsare som inte kan någonting. Som pratar strunt i tre timmar, som slänger in en brief som ingen tycker verkar rolig. Som pratar om sig själva och sitt ego. Som har smeknamn som de fått någon gång för längesen och fortfarande håller fast vid.

Dethär var nog just en av alla de där texterna som är lite halvdana, men jag gör som en man, och visar upp den ändå. Godmorgon!

En text som inte känns halvdan är den som verkar publiceras i Nya Upplagans nästa nummer. Det ni. Nu kan ni dö lyckliga.