MED P1 SOM SÄLLSKAP

Den som vaknar först hos oss ansvarar för radion. Den ska sättas på innan kaffet är i filtret och innan brödrosten är framplockad. Sen står den där. På hyllan och skvalar. Varenda minut som vi är hemma. Ibland står den på även när vi inte är hemma.
Vi skrattar på På Minuten och jublar när Kristin Lundell & Johan Hilton gästar Lantz i P1. Men allt oftare konkurreras radion ut av TV:n.

Om jag rannsakar mig lite så inser jag att vi egentligen inte behöver någon TV. (Vi blev med TV när jag började jobba med TV och Love tycker att det är bra att ha TV om ”något händer, typ Palme blir mördad”) När vi inte hade TV betedde vi oss bättre mot varandra (eller vi hade i alla fall roligare ihop). En ansvarade för korsordet medan den andra lagade maten. En stickade medan den andra hackade gurka.

Nu händer det istället att vi äter framför TV:n, skyndar oss in i vardagsrummet när Million Dollar Listings vinjett hörs. ”Det är ju sååå intressant med hur de jobbar” och ”En har ju ingen aning om hur den där världen fungerar egentligen”. Nej. Det har vi inte, eller hade, efter 10 avsnitt har vi nog insett att de bara förhandlar och sen säljer de, eller så köper de. Den största behållningen är nog ändå att de fightas lika mycket som fruarna i The Real Housewives of [insert valfri stad]. Och det kan jag tycka om. Att inte bara kvinnor framställs som vidriga skitsnackande rovdjur. Nä, även manliga mäklare på Manhattan beter sig så. (Ja, jag tycker ju att det borde finnas någon kvinnlig mäklare att följa, ja).

Igår hände det igen. Radion konkurrerades ut och jag fastnade framför TV:n, efter Million Dollar Listing satt jag kvar, såg Dessertmästarna och sen Aktuellt och sen kom den. Sista delen av ”Ett bättre liv” om immigranter i läger i Malmö. Och det kändes skönt. Att se någonting som inte bara lade sig i hjärnan som luft och ingenting. Idag ska jag se om det finns något riktigt att titta på. Och gör det inte det, ja, då ska jag försöka hålla mig till radion. Även om jag haft på P1 hela dagen och det kanske blir lite repriser. Välja det lite svårare och inte lika insålda helt enkelt.

Och när vi flyttar, då skiter vi i TV-abonnemanget.

MENSPODDEN IN THE MAKING

Ser en på, ser en på!
Plötsligt finns ingen ursäkt längre. I alla fall inte en fått all utrustning som behövs för att tillverka en podd.
Så nu sitter jag här och tänkte tillverka en tralla och en bumper och något annat snyggt ljud. Det behövs ju.

Ungefär så här tänker jag mig:
Mens, mens, mens, menimenmenimeeeens.

Nu startar vi.

Bild 2014-12-28 kl. 00.03 #2
OBS! Är mer pepp än det ser ut som.

 

I hate reklamradio men I love reklam

När den är smart.
Reklam måste vara smart.
Eller ja, i alla fall bra.
Inte gråtande-barn-som-inte-får-gå-på-Liseberg-ens-plump eller ogenomtänkt.
Ibland, eller jätteofta, saknar jag att jobba med smart reklam.
Jag är faktiskt en bra copywriter, tänker jag ibland, även om jag inte jobbat som det på ett tag.
En annan bra copy heter Stephanie Moradi, vi gick på Berghs samtidigt och hon har gjort det där som är så enkelt och så bra.
En radiospot för Hjärt- och Lungfonden.
Du kan lyssna på den här.

Och där ska du också rösta på den spoten, så att hon vinner pris. Det är hon värd.

07:15

Så tidigt har jag inte varit uppe på månader.
Men imorgon. Då ska jag på ett snabbt besök på min gamla radio och prata med Kulturkalaset. Just nu inspekterar jag deras festivaltidning, och gillar vad jag ser.
Vad jag inte gillade att se var de där ringarna under ögonen jag fick se i photobooth. Dags att sova/lyfta sig. Det kanske kvittar. Bara jag får mer tid åt livet.
Bild 2013-08-13 kl. 00.39 #4 Bild 2013-08-13 kl. 00.39

HAN, HON, HEN, DEN, DET OCH UNGDOMSÅRENS UPPROR

IMG_7813Förra året vid den här tiden förberedde jag mig in i det sista för att våga stiga in i en studio på Sveriges Radio och göra vårt sommarprogram P3 Känner. Det var vid den här tiden förra året som jag lärde känna Hanna Jedvik. 

Hanna är inte bara en lysande producent (ingen har fått mig så lugn, samlad och samtidigt så peppad som Hanna, ingen har heller haft sånt överseende med hur saker blivit, eller inte blivit, mitt i sändning, eller efter eller innan. Ingen har bara låtit mig vara så mycket jag som Hanna har tror jag) hon är också en fantastiskt ungdomsboksförfattare.

I höstas firades hennes bok Kurt Cobain finns inte mer, ett stycke alldeles perfekt ungdomslitteratur.

Idag bloggade Hanna om hur huvudrollen Alex inte har något kön i början. Jag måste leta upp boken i bokhyllan och läsa de inledande sidorna igen. Men det stämmer. De har inga kön. Jag stör mig på det. Eller nej, det gör jag inte, jag stör mig inte alls på det. Jag stör mig på mig. Jag stör mig på att jag direkt steg in och tänkte att det handlade om en tjej och en kille. Jag hade vänskapen från tonåren så klar och problematisk för mig att jag direkt bestämde att Alex inte var en förkortning av Alexandra utan en förkortad Alexander.

Jag vävde in så mycket av mig själv i Hannas berättelse att min verklighet blev bokens fiktion.

Jag hade flest killkompisar i tonåren, vill jag minnas. Och därför ser jag Alex och Lovis som Jonas och mig. Det är mig själv jag läser om. Min egen verklighet.

Kanske är det dålig fantasi, eller bara ett stängt sinne. Men mig passade det bäst att läsa de inledande sidorna så.

Jag vet inte varför, men det här får mig att tänka på Husby. Angelika Bengtsson (ordförande för SDU Malmö) skrev på Twitter att hon låg och sov kl 22 när hon var 15. Jag sa emot, att det är få nu, och få 2002, när jag var 15, som faktiskt sov kl 22. Jörgen Fogelklou säger att hans 15-åriga son inte sover, men inte är ute och ränner kl 22.
Jag tänker att Jörgen Fogelklou borde glädjas över det, att hans son vill och kan vara hemma. Det vill eller kan inte alla 15-åringar.
Alla 15-åringar har ingenstans att ta vägen eller någonstans att lyssnas på.
Det är viktigt att inte glömma av det, för även om Alex är en kille för mig, och Angelika Bengtsson låg i sängen kl 22 när hon var 15, så är det inte så för alla.
Någon annan tolkar Hannas romanfigur Alex som en tjej och andra sover inte kl 22 utan oroar sig för framtiden och känner att det inte går att ligga stilla i en säng och bara stirra i taket.

POPOLOG

Idag, första dagen som popolog i Musikguiden i P3.
Innan jag gjorde detta kände jag skräck. Oavsett hur många fantastiska musiklåtar jag spelat de senaste åren på dansgolv och klubbar så har jag faktiskt inte pratat, utvärderat eller analyserat pop, musik eller musiklivet alls på flera år. I och med att jag slutade som redaktör för Rockfoto och sen istället bara skrev krönikor och kåserier kring min navel i Nya Upplagan tappade jag musiken. Jag har känt mig gammal och grå och omodern. Jag har gått runt med min I ❤ Myspace-påse nonchalant över axeln och refererat till Napster och Kazaa. Jag har helt enkelt känt mig passé.
Men så kom denna möjlighet. Men så kom Musikguiden i P3 och plötsligt sitter jag där med Hasan Ramic och programledar-Tina och allt känns så fantastiskt bra och roligt. Jag känner mig till och med lite smart.
Så då är vi där igen, precis som 2008, mitt i musiken.
Då kör vi då.

Här går det att lyssna:
Om Bieber börjar rappa på heltid
Blir det SÅ mycket bättre?
Jag pratar lite om hiphop (!!!)

KUNGEN OCH JAG

Det låter som en film, men det är det inte, det är mitt liv.
Eller ja, likande.
För ett tag sen skulle jag spela på STCC i Göteborg. Då var Carl-Philip där, ajg var på väg mot honom för att hälsa, jag tänkte att jag var tvungen, eftersom det var en gammal klasskompis. Det var först när hans pappa dök upp bakom honom som ajg insåg att det inte var en klasskompis, utan en prins. Vår prins.
Jag skämdes och gick med raska steg därifrån.
Jag gillar inte kungahuset så, jag är inte rojalist.
Men jag tycker att det är spännande. Jag tror att det finns så måpnga hemligheter där på slottet, inte bara om prinsessor som sover i 100 år, utan snarare om frysta ägg och sparade spermier (jag menar, de måste ju ha fryst lite ägg från prinsessorna för att säkra arvsföljden).
Det känns ju så långt bort och gammalt liksom, att fråga pappa och stadsministern om en får gifta sig, men varje familj har sina traditioner. Deras är bara lite konstigare än de vi har i min, så att säga.
Nu har Madde i alla fall förlovat sig och jag fick prata om det i radio i torsdags.
Det går att lyssna på här.