ATT VARA EN LÄTTSTÖTT JÄVEL

Jag minns hela min uppväxt. Hela min skolgång. Hela mitt liv. 

Hur jag alltid fått höra att jag upprörs för lätt.

Hur jag ska ta det lugnt.

Hur jag inte ska ta åt mig.

Hur jag inte ska ta allt så seriöst.

Jag har så länge och så ofta barnmat mig själv för att inte kunna ta lätt på saker. Irriterat mig på hur svårt jag har för att förstå ironi.

Kanske är jag hypersensitiv, men det är inte det som det här ska handla om. Det ska handla om att uppröras. Att då uppröras. Att inte sluta uppröras. Men främst: inte sluta regera när en upprörs.

Varje dag ser jag rasistiska åsikter på sociala medier. Bland vänner, bland bekanta. Ibland är det mer ett rasistiskt språkbruk snarare än ren rasism.

Det har gått så långt att jag inte ens reagerar alltid. Det har blivit vardagsmat. Något så normaliserat att jag inte ens lägger märke till det. Men ibland reagerar jag inte för att jag inte orkar. Jag orkar inte med påhoppen jag riskerar att få tillbaka. Men än mindre orkar jag med känslan av att någon läser och i tysthet anser mig ha en pinne i röven. Att någon anser att jag saknar humor, sinne för ironi, förståelse för nyanser. 

Jag kastas tillbaka till hur jag hela min skolgång ombetts att ”inte ta allt så jävla seriöst”, välja mina strider. 

Men jag är inte sån. Jag väljer inte strider, jag krigar för allt. Och det som gör mig mest förbannad är inte att önskningarna om att jag ska välja strider fått mig att inte alltid reagera, nej, det som gör mig mest förbannad är att jag blivit så rädd för att ses som en humorbefriad tråkig människa att jag ibland, trots att jag reagerat på något inte säger ifrån, inte tar diskussionen.

Med så ligger jag här, med mitt barn bredvid mig, ser hur ytterligare någon använder sig av uttrycket ”importera människor” och det tänder till i mig. Jag vill skriva så att fingrarna blöder. Jag vill opponera mig, jag vill undervisa, upplysa, bevisa att det är ett rasistiskt uttryck och att Sverige behöver invandringen. Men jag hejdar mig och frågar om det är värt tiden. Jag tittar ner på mitt barn, barnet som har en ny vana att nypa mig i armen om kvällarna precis innan sömnen sänker sig över sinnet, och så inser jag: för hans skull är det värt det. För mitt barns skull och för mitt barns framtida vänners, skolkamraters och omgivnings skull. 

Ingen av oss lätt irriterade. Lätt upprörda, ”känslostyrda” alldeles för seriösa människor får sluta reagera. För om inte vi, vi med glöd och upprördhet tar diskussionen, vem ska då göra det? Och allt det kostar är ju lite tid. Vinsten är så otroligt mycket större, när allt kommer omkring. 

EN REDAKTÖRS BETRAKTELSER: VARFÖR VI INTE VILLE JOBBA MED BOKMÄSSAN NÄR NYA TIDER MEDVERKADE

Nyss nåddes vi av nyheten att nya Tider inte kommer att få medverka på årets Bokmässa.

Något vi applåderar.

Igår, mitt i bebisbubblan nåddes jag nämligen av nyheten att Lina Neidestam hoppade av bokmässan och tillsammans med resten av Djungeltrummans ledningsgrupp valde vi att idag på morgonen ha ett möte. Det var inte bara Styrbjörns första ledningsgruppsmöte (via Skype, så klart, jag tar inte ut mitt prematura barn i verkligheten, no worries) utan också ett väldigt enat sådant. Om Nya Tider ställer ut, kommer inte vi.

Djungeltrumman har under flera år samarbetat med Bokmässan, vi har haft en årlig bokmässe-förfest och i år hade vi långtgående planer på att dedikera hela vårt nummer till Bokmässan, smocka det fullt med yttrandefrihet (vilket är temat), skriva om hotade journalister, proppa med boktips och hålla fanan högt i bokmässe-rapporteringen. Vi hade planerat in att fotografera och dokumentera en mängd fester, gå på seminarium och ta en stor och aktiv del av mässan. Men när nya Tider skulle vara med kan inte vi komma. Vi har idag en redaktionsmedlem som är papperslös och på redaktionen och arbetsplatsen i stort har vi olika bakgrunder och vi kände helt enkelt att vi inte kunde ta med hela Djungeltrumman till Bokmässan och garantera att alla skulle känna sig trygga.

Att låta Nya Tider ställa ut blir helt enkelt en fråga kring vems yttrandefrihet som ska få plats, och en tidskrift med (enligt Expo) nära relationer till Nordiska Motståndsrörelsen anser inte vi ska få ta den platsen. Därför valde vi att efter vårt möte i morse meddela Bokmässan att vi inte längre vill samarbeta med dem. Det var roligt så länge det varade, men när de bjuder in Nya Tider, då tar det slut.

Istället bestämde vi oss för att vårt bokmässenummer blir ett nummer helt tillägnat yttrandefriheten, hotade journalister och mindre bokmässa.

Djungeltrumman är ett magasin som inte ställer sig bakom organisationer eller företag som bjuder in främlingsfientliga aktörer. Och det är viktigt för oss att markera det. Och det gör vi inte bara mot Bokmässan, i radio och andra medier, utan också mot de som nu känner att det är okej att ringa upp oss direkt och prata om hur Nya Tider minsann också ska få vara med. Jag svarar alla lika: Vi kan inte ställa oss bakom det här. Och vi kan inte garantera att alla som jobbar med och för oss känner sig trygga när Nya Tider är med.

Nu, några timmar, artiklar och radioinslag senare, har Bokmässan valt att backa och inte låta Nya Tider medverka på mässan. Huruvida vårt samarbete återupptas får vi se, men vi kommer att värna vår värdegrund om vi fortsätter diskussionerna med dem.

JAG VET ATT JAG HAR RÄTT, BARA DET ATT NÅGRA SOM HAR FEL OCKSÅ HÖRS

Skärmavbild 2014-04-24 kl. 08.15.26
Det är egentligen inte så svårt att skriva när en vet att en har rätt. Men att formulera sig utan att det låter som en ointressant lärare under en oinitierad lektion är en annan.

Det hela går att läsa här.

Det tillhör historien att jag är vit, likblek ofta, (en lärare i gymnasiet sa en gång till mig att jag hade tur som hade mina blå ögon, men att mitt namn och hårfärg var problematisk för mig, att jag lätt kunde tas för att inte vara så svensk som jag var. Det var samma lärare som berättade vad för fel Somalierna gjorde som inte fick jobb och som mer än gärna pratade hud- hår- och ögonfärg som något vetenskapligt.) I andras verklighet har nazismen och rasismen funnits som ett kantband hela livet. För mig är det inte så. Den är inte riktad mot mig, men jag hör den mot andra.
Som lärarvikarien jag skriver om,
eller han vars efternamn började på B, vi kan säga att han egentligen hette Calle Bengtsson, men kallades för Calle Bajsbrun bara för att han inte var lika ljus som oss andra.
Rasismen i dess första led drabbar inte mig.

Men den drabbar mina vänner och då kan jag inte hålla käften.
För vi hade lovat att berätta vad nazismen leder till.

 

ATT VARA RASIST//NEJ SVT, NI SÄRBEHANDLAR INTE PGA NAMN.

Är inte samma som att ha svårt med namn eller så.

Nej, Allvarligt.
När den ansvarige utgivaren säger att ”det ser ut som att vi särbehandlar personer med olika namn” måste hon skoja. Det är ju inte så det ser ut. Det är inte så vi tolkat det.

Det ser inte ut som ni särbehandlar personer med ovanliga namn. Det ser ut som ni är rasister.

Och det är bara precis som i stryktipset, en helgardering att sätta en namnskylt på Sanna Nielsen, och som vi alla vet, får du ett rätt på en helgardering är det egentligen inte ett rätt.

PS. lånade bilden på Soraya, som skrivit bra om detta innan här. 

LÄGG ENERGIN PÅ ANNAT//ATT TIGA IHJÄL RASISM OCH SEXISM

Det kom en skiva år 2000 som hette Vi håller inte käften.
Det motsatte sig rasistiskt och nazistiskt våld och åsiktsyttringar.
Det kanske vore dags att göra en sån skiva igen.

Men framför allt: Vi borde sluta hålla käften.

Sen jag gick i skolan har jag alltid fått rådet: ta inte åt dig. Låt dem inte vinna. Ta inte alla fighter.
Men om jag inte gör det är det som att tycka att det är okej. Som att det är lugnt att använda bög-fitta-hora som skällsord.
Eller att skoja om färg-TV.

Men när någon uttrycker sig rasistiskt eller sexistiskt kan jag inte vara tyst. Och jag vill det inte heller.

Vi har provat att tiga ihjäl rasismen ett tag. Det är dags att prata om det på riktigt. Visa att det inte är okej.

Så jag tänker inte hålla käft när någon man säger i sin telefon att ”en (N-ordet)  sjunger någon sång” när Asha Ali spelar på Guldägget.
Och jag tänker inte låta killar nypa mig i rumpan och sen bli sur när de inte får lägga armen om mig. Eller när någon säger att det finns vissa jobb bara män klarar av.

Jag tänker inte hålla tyst längre. Och framför allt: jag tänker inte skämmas när jag reagerar. Jag tänker inte få dåligt samvete för att jag väljer att säga emot. Stå upp för det jag tycker. Visa att vissa åsikter inte är okej.

Och till er som säger: lägg energin på annat!
HÅLL KÄFTEN.

STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN (TILL ALLA OAVSETT KÖN, GENUS, ÅLDER ELLER ETNICITET)

Människors lika värde.
Jag har hört mening nästan hela livet.
Ungefär samtidigt som det var FN-dag i skolan och vi satt med musikfröken och sjöng Imagine. Då sjönk det in på riktigt.
Det är en värdering jag vill bära med mig hela livet.
Jag är vit. Jag är en del av en förtryckande majoritet, men jag försöker tänka på det. Jag försöker.

När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen ringde min mamma på Skype. I sensommarvärmen i New York kunde jag inte riktigt känna kylan hon kände, men jag mådde dåligt. Min facebook och twitter fylldes av hat mot partiet som nu fått plats i vår riksdag. Men när jag kom hem fyra månader senare pratades det knappt om det. För mig var det som att tiden stått still, det var det enda politiska jag tänkt på under tiden i ett annat land.
Nu har det gått fyra år och Sverigedemokraterna är inte bara i riksdagen. Jag kan inte längre säga att Sverigedemokraterna kanske kan vara någon på gatan, eller en granne, eller avlägsen släkting. För deras åsikter och uttryck finns närmare än så.

Jag orkar inte vara tyst längre. Jag orkar inte låta Erik Almqvist raljera över samtyckes-lagen. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte att Kent Ekerot polisanmäler en krog för att han inte får stanna där, när han inte låter folk utsatta för krig, våld, mord, våldtäkt och alla övergrepp en människa kan vara med om, stanna i Sverige. Jag orkar inte att kvinnor kallas hora, att det slåss med järnrör och att det sägs att ”det får man väl inte säga i det här landet”. För uppenbarligen får de säga så. Uppenbarligen får de göra så. Uppenbarligen får de tycka så. Offerkoftan är inte en en kofta längre. Det är en helstickad overall de mer än gärna drar upp dragkedjan på för att använda när det passar dem.

Det får fan va nog nu.

Det har gått två dagar sen jag fick reda på att någon jag faktiskt umgåtts med uttryckt sig inte bara invandrarkritiskt, utan rent hatiskt.
Det har fått mig ur balans.
Det har fått mig att förstå att vi måste göra någonting nu.
Och orkar ni inte göra någonting nu.
Gör det i september.
Bara ni röstar.

JAG – EN UNDERBAR PERSON

Jag fick länge höra att jag var konstig.
Det känns okej nu.
Emmy säger ibland till mig att inte glömma att vara trevlig.
Maria brukar be mig prata lite tystare, om jag nu måste prata om de som sitter vid bordet bredvid.
Men vissa saker orkar jag inte hålla inom mig.
Som detta:
Skärmavbild 2014-01-20 kl. 14.28.19
Hoppas hon förstår vilken sketch jag menade.
Det är bara så skönt att få det ur sig:
BdzhsTECMAAuTQE Bdzjyk_CIAI5Iil

Ska nu bara inte dra det så långt att jag börjar kommentera vänners foton på samma besserwissersätt.