DET BLIR ALDRIG SOM EN TÄNKT SIG

Vi hade ju planerat att göra om golvet på verandan och toaletterna. Samt fokusera på vår hiskeliga hall.

Jättebra plan kände vi, lagom stor, men framtiden i sikte. Men så brakade ju kökstrappan ihop och vi fick prioritera den, och när vi nu äntligen skulle göra verandagolvet ja, då visade det sig att verandan var rätt rutten.

Så det lilla projektet blev det stora.

Så nu har vi brutit upp, dragit ut spik och eldat upp det gamla undergolvet i kakelugnen.

Dessutom har vi hittat lite gamla reliker från förr och beställt fönster, köpt dörrar på Hus Till Hus i Alingsås och nu väntar rivning av väggpanel och allt vad det innebär. Ved kommer vi ha hela vintern, vilket ju är perfekt.

Både hall och toalett får med andra ord vänta. Jag drömmer om att till jul ha installerat ny spis och fått till ett stående skafferi, men det är tyvärr inte ens i närheten av möjligt. Att inte ånga på och börja med nya saker är det allra svåraste. Jag vill drömma och börja med nytt direkt.

Om vi har tur så har vi i alla fall ett flytspacklat golv i veckan, sen återstår det att lägga ett röd-vitt klinkergolv, men det får vänta lite.

GÅR DET ATT ÄLSKA INREDNING MEN SAMTIDIGT VÄRNA MILJÖN?

Det finns få saker som splittrar mig så mycket som det faktum att jag älskar fina saker och inredning.

En stor del av mig vill aldrig vara annanstans än hemma, pilla, fixa, hitta nytt, börja om, göra om, möblera om.

Men en annan del av mig förkastar det. Den delen tycker att den andra, förändrings- och förbättringsvurmande delen av mig är hemsk, en miljöbelastning och nästan en skämmig del av mig själv.

Ofta går jag och funderar på när jag är färdig, när jag är klar, när jag är nöjd, med skräck inser jag ibland att jag kanske aldrig kommer bli färdig. Att jag kanske aldrig kommer vara nöjd.

Det handlar väldigt sällan om att jag egentligen vill ha något sprillans nytt. Att jag sett en lampa jag ”bara måste ha” eller en matta jag kan spara till länge.

Den föraktande delen av mig avskyr inredningsgrupperna jag är med i på Facebook. De där (mestadels) kvinnor frågar efter tips, ett konstant vurmande för nya snabba fynd, nya kulörer, dörrar, knoppar, nytt nytt nytt. Jag vill ofta skrika när de påvisar dålig smak, ful stil eller en miljödövhet jag annars bara stöter på under vissa släktkalas. Men nog stannar jag kvar i gruppen ändå.

Jag ser hur folk som ”räddar” ödehus fläker på, bygger om, renoverar vitt och kan knappt låta bli att skrika ut min fasa. Jag ser hur mediemoguler river ut helt nya kök i nyinköpta våningar för att ”köket inte var jag”, eller hur tillsynes nya toaletten måste renoveras på grund utav att ”jag vill ha det som på hotellet vi bodde på sist”.

Går det att älska inredning men samtidigt älska miljön?

Jag vet inte egentligen, men jag försöker att döva samvetet genom att aldrig köpa fläng nytt. Att alltid loppa.

Att alltid försöka se loppis och secondhand som den primära butiken, vad det än gäller, det gör i alla fall lite. Samtidigt så inser jag ju att mitt fixande, mina tillrättalagda bilder på ett inrett hem också kan och stylingar jag gör också kan trigga andra att handla onödigt mycket och utan tålamod är det alltid enklast att rusa till ett köpcentrum och köpa något nyproducerat.

Och att nu, med ett hus i visst behov av renovering ändå ta det lugnt. Känna in, tänka till och inte stressa igenom någonting.

Men framför allt: drömma. För det kostar ju varken mig eller miljön någonting att bara drömma om det där platsbyggda köket, eller nya toaletter eller tapeter i alla rum.

TVÄTTA, TVÄTTA 3000 PANNOR

Nästan varje kväll sen i torsdags har det sett ut så här. En som jobbar, en som nattar. Jag tar Stickan för att Love ska kunna jobba med pannorna.

Efter att ha tvättat dem ska de nu snart upp på plats igen. Om det slutar åska någon gång, för mitt i sommarhettan åskar det plötsligt. Jag hoppas att taket klarar sig. I natt vaknade jag av regnet, väckte Love i panik som sa att allt skulle vara okej ”förhoppningsvis även kring skorstenen. Jag har inte vågat se efter, utan håller mig i köket.

I hallen står projektet stilla, jag överväger något så icke-kosher som att köpa gipsskivor och bara bli av med skiten. Det känns som att vi börjar bli lite desperata efter synliga framsteg. Det är så otroligt svårt att skynda långsamt, men allt jag vill är att få lite färg på väggarna och känna att någonting prickats av på att-göra-listan. Men kanske får det vänta tills taket är uppe. Att vårt trapphus blir pannbeklätt kanske kan väga upp att vi tvingas ha hängrännor istället för takfotavrinning. Egentligen inte, men jag har lovat Love att sluta älta det och bara gå vidare.

DET BOR ALLT EN LITEN PROJEKTLEDARE I MIG

Skriva lappar, organisera i mappar, fixa pärmar.
Men när det kommer till badrummet hemma som numera ser ut så här:
IMG_3547.JPG
Så har jag bara lämpat över det hela på Love. Han ringer och ringer och tjötar och tjötar. Och plötsligt kommer han hem och säger att det ska beställas dusch och handdukstork, och så gör vi det efter att ha enats om att det inte finns en enda snygg handdukstork och att allt är hutlöst dyrt och att vi kanske kommer få sitta i vårt badrum och äta knäckemackor i ett år eller fem, men det kommer vi väl klara.
Men vissa personer klarar en ju allt. Motgång och medgång.
Det får inte bli för mycket motgång bara, då gäller det att sätta sig på cykeln och dra och bowla för sig själv och bara tänka på annat. Eller att stansa ut miljoner med konfetti med hjälp av ett hålslag och sen lägga i ett kuvert för att spara till det som de i Vänner relaterar till som >den bästa dagen i mitt liv<. Förhoppningsvis blir alla dagar som följer efter >den bästa dagen i mitt liv< de bästa av dagar, en får ju hoppas.
Fram tills jag lovar Love evig trohet och allt som hör till lovar jag att blogga mer.