EN TAXI 20:15 OCH ETT HÅR SOM SKRIVER EFTER OMVÅRDNAD

Senast jag var med i Debatt tyckte jag det blev så rumphugget. Så jag bestämde att jag inte skulle vara med mer på ett tag, även om jag tycker att jag ska vara med så mycket som möjligt och alltid ge ett genusperspektiv på saker. Jag tycker det och jag kämpar för det, men ibland så känner jag bara = nej fan heller idag pallar jag inte.
Men jag ändrade mig i måndags när Kristina Hedberg frågade. För Miss Skinny och PR-kupper är liksom något jag verkligen vill prata om. Det är viktigt. Och det är sorgligt att analysen saknas så ofta. Att det liksom faller bort så många gånger att tänka till och försöka förstå.

Så nu sitter jag är, på ett tåg i ilfart tillbaka till Göteborg, inser att mitt hår behöver tas om hand och att min hund måste ha hundvakt, men det kommer gå bra. Allt går alltid bra.

Bild 2013-10-03 kl. 12.50 #2

NÅT STORT HAR HÄNT!

Jag gick till frissan första gången när jag var 16 år och två månader. Det var precis när jag skulle börja gymnasiet och jag klippte av de två dreadsen som bildats när jag varit i Indien under sommaren, badad i klor-fylld pool och svettats för mycket. Jag gillade korvarna, min mamma gjorde det inte.
När jag gick tillf risören den där gången hade jag med mig en bild på Jill Johnson. Det är första gången jag säger det. För när jag var 16 var inte Jill Johnsson med i ett program producerat av Agnes-Lo Åkerlind och hängde i Nashville med Kakan, nej, då sjöng hon schlagers och jag skulle precis börja på Schillerska jag var tupp i för små t-shirts och utsvängsa manchester-jeans. Jag var inte en Jill Johnson-person, men min mamma tyckte att hon var ”sååå fräck alltså”, så det blev så. Jag gick till frissan med den här i huvudet.
1334168_520_292 jill-179646-318882_368
Skratta ni.
Men nu har Jennie gått och klippt sig. Med mig i huvudet. Det ni. Det är att uppnå nåt.

(Senast jag klippte mig bestämde min vän Charlotte hur jag skulle se ut, jag slutade upp som någon mellanting av hon Hedvig med långa näsan och en Charleston-dansare. Men innan det tog jag en gång med mig ett foto av en tjej som gick i min skola som jag tyckte var tuff. Tänk om hon vetat. Jag rev sönder bilden jag kopierat från hennes blogg sen. Tusen bitar och såpratade jag aldrig mer om det igen. Förrän idag då.)

MENSVÄRKSHELVETET

Jag hatar det, jag hatar den, mensen. Jag minns hur det skar till första gången jag fick den, hur det skar till när jag svingade benet övre staketet, som jag alltid gjorde, när mina kompisar Viktor, Mårten, Jonas och jag skulle iväg och göra nåt, kanske spela fotboll, kanske spela kort. Den här gången skar det till, men jag tänkte inte vidare på det tills jag kom hem och gick på toaletten och det var blod i trosan. Andra gången jag fick mens var jag med min kusin och hans pappa på Tivoli i Köpenhamn, och gick med pappershanddukar i trosan hela dagen för jag vågade inte säga till min farbror att jag behövde köpa bindor.

Nu ligger jag här hemma igen, en månad sen sist, lite mindre, en månad med endometrios och nu gör det så ont i magen och det strålar ner mot benen och jag tänker att inte en enda person ska behöva ha såhär ont.

Men nu till något annat: i morgon måste jag komma ihåg att köpa GT, det borde alla göra, så kan vi diskutera min text på GT-kultur i smågrupper sen.
Tills dess att den går i tryck ska jag se fler avsnitt av Lost och äta popcorn, dricka upp Colan jag ska dela med ”Familjen” som min kille köpte innan han gick ner till studion,  kanske plantera om lite paprikor och se ännu mer Lost, jag har ju bara kommit till säsong 3, och prata med mina fåglar.
IMG_1349

DEBATT OCH ANNAT

Jag vaknade till nyheten om att en modellagentur letar modeller utanför en ätstörningsklinik. Jag vill gråta, men går från frukostbordet och säger till Love att jag ”måste skriva” jag kommer inte så långt. Det blir så lätt alldeles för privat. Det kan aldrig bli för personligt, men det kan lätt bli för privat.
Jag låter det vara. Jag ser några avsnitt av Rederiet på Öppet Arkiv.
Sen skriver Stephanie till mig att jag måste svara i min telefon.
Det är Debatt.
Efter en halvtimme bestämmer jag mig för att strunta i debatten om att inte ställa upp Debatt.
Så nu sitter jag och tänker. Jag tänker på kvinnors kroppar. Männens rätt att kommentera dem.
Allas rätt att kommentera dem.
Det händer hela tiden, och jag förväntas oftast vara tacksam.
Men jag är så trött på’t.
När jag var med i Vem Vet Mest insåg jag plötsligt att jag var tacksam över att de vanliga hatmailen jag fick på P3 övergick i kommentarer om min kropp. Om mitt utseende. Att det plötsligt blev så sexuellt.
Att mina skinkor skulle säras på.
Det tog några timmar innan jag insåg att det inte var beröm. Det var bara en annan form av förtryck.
Det är vad vi ska prata om idag.
Undanflykten att kvinnokroppen är poesi.
Att kvinnokroppen törstar efter mannens ord.
Som Blachman säger.

NÄR DET FEMINISTISKA ALIBIT ÄR EN ”MULLIG” TJEJ

Girls girls girls. Boys boys boys.

Jag ser på Girls, precis som ”alla” andra ser jag på Girls. Jag kan inte låta bli, jag vill vara med i diskussionerna på jobbet, jag vill förstå artiklarna i Nöjesguiden. Jag vill fatta vad alla pratar om och jag vill hänga med. Så jag ser på Girls. TV-serien av Lena Dunham som alla pratar om. Som alla känner igen sig i. Som alla tar till sina hjärtan.

Men när jag ser Girls kan jag inte låta bli att tänka på brösten som hoppar fram och tillbaka i TV-rutan. Jag kan inte heller låta bli att tänka på Lena Dunham, förlåt, Hannahs stringtrosor. Jag kan inte låta bli att tänka att hur stor skillnad är det på den här serien och på andra serier med tjejgäng i huvudrollen?
De pratar om killar.
De pratar om relationer.
De pratar om relationer till killar och till föräldrar och till kollegor och chefer.
Chefer som tafsar och föräldrar som slutar ge ekonomisk support.
De pratar om killar som sviker om och om igen och inte verkar veta vad de vill ha. Eller killar som har olika sexuella fetischer.

Vad är det för skillnad på Adam i Girls och hans manshaftiga sätt och politikern i Sex&The City som tänder på att Carrie kissar på honom?
Finns det ens någon skillnad?

Sex & The City är skriven av Candacee Bushnell.
Girls är skriven av Lena Dunham.
Sex & The City var en HBO-produktion.
Girls är en HBO-produktion.

Så länge är det egentligen inga större skillnader.
Men där Lena Dunhams skapelse visar ett gäng yngre tjejer som pratar om killar, är Candace Bushnells några år äldre, och pratar om samma sak.

Men någon karaktär likt Samanta i Sex & The City har inte Girls. Det finns ingen kvinna i Girls som pratar om sex på samma sätt. det finns ingen kvinna i Girls som pratar öppet om njutning.
Det finns ingen kvinna i Girls som får mig att tänka att det är helt okej att ha en massa sex om jag är tjej och skitsamma om någon säger någonting om det.
I Girls finns bara panik över förlorad oskuld.
Eller över killar som inte röstar rätt politiskt.

Det är inte så att jag inte gillar Girls, jag tycker att det är en trevlig serie, en serie jag ser på för att hänga med. Men jag kan inte se serien i sig som ett feministiskt statement.
Fint att den är skriven av en ung tjej.
Fint att den är regisserad av samma tjej.
Fint att huvudrollen spelas av just den tjejen.

Men gud vad fint det kommer vara i kanske säsong 10, då vi går ta del av den tjejens framgång. När vi kommit fram till idag då Lena Dunham ska driva populärkulturen framåt. Då hon ska prata om annat än killar. Kanske om serier. Eller om karriär.
Tills dess kommer jag att fortsätta se på Girls, och tänka att det nog, förhoppningsvis, kommer, en dag då vi har en serie med ett gäng kvinnor i huvudrollen som pratar om sina relationer till män och familj. Men också till sin karriär och sina tankar.  När feminismen blir något mer än att Hannahs kroppstyp inte är en supersmal modellkropp.
Hypen av Girls visar allra mest på hur svältfödda vi är på serier med tjejer i fokus.

TWIN PEAKS

Vi ser på Twin Peaks. Det är vår nya serie efter fem säsonger av Ally McBeal. Jag anammar så ofta beteende och manér från filmer och roller, men jag hoppas inte att det händer den här gången. När jag läste En dåre fri fick jag för mig att jag var huvudrollen. Jag liksom lever mig in så pass mycket att rollerna och karaktärerna växer in i mig.
Jag började med ett themesong, som i All McBeal, något att nynna på för att må bra. Det hade jag visserligen haft innan. Cottonfield med Creedence, det lustiga var att eftersom jag sjöng den låten varje gång jag tänkte på något dåligt och ledsamt så var det plötsligt så att den låten, likt Pavlos hundar, blev betingad. När jag nynnade ‘When I was a little pretty baby, my moma used to rock me in the craddle…’ Så mådde jag så illa att jag ville kräkas. Allt det dåliga liksom växte med den där sången.
När det kommer till Twin Peaks minns jag inte mycket mer än ledmotivet. Jag minns det och det till Dallas. Mina föräldrar såg båda serierna, jag gillade båda ledmotiven, men förstod mig mer på Dallas än Twin Peaks, men det hindrade mig inte från att sova i en t-shirt med ”I didn’t kill Laura Palmer” tryckt på ryggen.
Vissa låtar ger ju en vissa känslor. Påhittade eller verkliga. Men ofta, påtagliga. Som den där Creedence-låten, eller som att jag inte kan sluta tänka på svettiga seglarlägersnätter i tält när jag hör När vi två blir en. Samtidigt tänker jag mest bara på min sommarförälskelse när jag hör just den låten.
Och jag kan fortfarande inte lyssna på Kings of Leon utan att tänka på hur blöt asfalt i Stockholm luktade helt annorlunda än den Göteborg.

Det om det. Godnatt. Nu ska jag se färdigt på Twin Peaks här.

VÅR SOCIALA TV

En låda skjuts in, en annan dras ut.
Besticken sorteras. Knivarna låter minst för de är lättast.
Spisen knäpper till ibland när den just varit på och det gör den nu också. Knäpp!
Det lyser i vardagsrummet men jag orkar inte gå dit och släcka.
Det står en TV där nu. Första gången på över ett år finns det en TV här. På bara några timmar har vi sett mer skit än på två år utan. Jag svär att det aldrig blir någon TV igen. Att den här ska utså fort det Amerikanskea valet är över.
Någon timme senare pratar pappa om TV:n som en social sammankopplade. Hn berättar hur grannarna samlades hos dem för de var något av få hushåll med TV då. Då hör jag mig säga att jag inte ska förvägra mina barn en TV, men att jag inte vill ha den fula möbeln hemma bara.
Det är inte sant. Jag hade tänkt att förvägra mina barn såväl TV som kött och socker. Men när pappa pratar om ett 50-tal där TV:n var en social varelse, då har jag svårt att säga nej. Trots att det var långt innan skit om Ensamma mammor som söker kärlek eller poliser som jagar tjyvar.
Spisen knäpper igen och diskmaskinens lucka stängs. Den liksom sugs in i något slags vakuum.
Och i vardagsrummet står den där TV:n alldeles tyst och stilla. Inte minsta social eller trevlig.