VAD JAG HADE SAGT OM JAG FICK KOMMA TILL DEBATTEN OM FEJK-PR: VEM HÖR DE SOM TRIGGADES AV FRISK&FRI-KAMPANJEN?

Idag är det debatt på ADA. Jag fick frågan om att vara med, men det blev någon annan än jag i slutändan. Istället sitter jag hemma och äter en sån färdig-fiskgratäng som jag värmt i ugnen för att det ska vara lite lyxigare än om jag hade gjort den i en mikro (nu har jag ingen mikro dock).

Men. Hade de inte valt någon annan, då hade jag sagt det här:
När Shout säger att Frisk&Fri har fått många nya medlemmar och nu får vara med i debatten: GRATTIS!
Och så hade jag tillagt: Men de som upplevde kampanjen som en trigger. De med en problematik som såg bilden som en pik eller inspiration? De som tog åt sig och som inte hade någonstans att vända sig och där Frisk&Fri kom ut som avsändare för sent.
Vad känner de idag? Hörs de?

När någon säger att Tommy Nilsson- Black var kul: Jo, lite kanske.
Om du bortser från att journalister var så svältfödda att de inte kunde se bortom det uppenbara. Att PR-personen Lina Thomsgård var en av de första att twittra ut det. Och att hon i veckor twittrat till och om Tommy Nilsson innan. (Ja, jag kan skryta med att jag direkt sa att Tommy Nilsson var så dåligt sminkad och att just Lina T var för snabb på bollen för att det skulle vara sant.)
Vi kan enas om att det är en varningsklocka. Kolla dina källor. Ifrågasätt. Tänk hela tiden OM.
Sen kan vi enas om att AIK-delen av kampanjen var mycket roligare.

Du kan fejka hur mycket du vill.
Ibland blir det kul. Andra gånger inte.
I jakten på det äkta är det lätt att fejka. Det går fortare och känns roligare när en väl håller på.
Men de riktiga historierna är de som fastnar bäst.
Då slipper vi också ta diskussionen om diskussionen.

För de som är viktigast i den här diskussionen är de som ska bli hjälpta av Frisk&Fri. De som triggades av deras egen organisation.

Tidigare har jag skrivit det här i ämnet.
En PR-kupp är alltid en PR-kupp. 

Om Miss Skinny inte varit en PR-bluff//Att känna sig tjock.

Du kan också läsa Brit Stakson som skrivit om det här.

EN PR-KUPP ÄR ALLTID EN PR-KUPP

Jaha, så restuarangen DILL var en PR-kupp. Då vet vi det.
Och Tommy Nilsson är bara betald av Marabou/Forsman&Bodenfors.
Och Miss Skinny var ju, precis som ovanstående att greppa efter halmstrået uppmärksamhet.

Men jag kan inte låta bli att tänka på de som inte läser Dagens Media eller Resumé.
De som inte blir uppdaterade på byråernas finurligheter. De som bara ser ett par smala ben och en trigger?
De som inte nås av upplysningen att det bara var hitte-på.

Jag tror att Shout (som reklambyrån som gjort det hela) kunde gjort ett bättre jobb, om de velat, om de faktiskt förstått och pratat med drabbade. De som tänker på mat varje dag, de som mår dåligt när den de är ihop med går ut och springer men de själva inte har lust. De som drabbas av dåligt samvete så fort de ser någon annan lägga upp en svettig gymbild på Instagram. De som inte orkar läsa bloggar längre för att alla bilder är så smala, oavsett om texten ibland säger att alla duger.
Dessutom är inte duga så roligt längre, det är ungefär lika tråkigt som lagom. För duger och lagom är inte perfekt, och det är dit de flesta strävar, även om det begreppet är luddigt i sig. För vad är perfekt? Miss Skinny i mångas fall.

Jag hoppas att en hel drös börjar stötta Frisk&Fri, det verkar vara en bra sak. Men jag hoppas också på lite mer eftertänksamhet från de som skriver under på det här, ansikten utåt, reklambyråer, producenter. Tänk på vad ni sysslar med, för ett gott syfte spelar ibland inte sån stor roll om analysen inte finns.

För försäljningen av Marabou Lakrits kanske går upp några veckor, för vi måste ju prova, nu när alla pratar om det. Och restaurangen DILL fick besökare och de som hann gå dit får halva priset på LIDL’s oxfilé så de säljer lite mer i någon vecka och Frisk&Fri är på några människors läppar ett slag. Men den bestående PR-effekten? Var är den, och hur presenteras den för kunden? Hur blir ”en rolig grej” något mer? De brukar kallas one-shot, vi kör en rolig grej en gång, som inte har så mycket annat med vår kommunikation att göra och ser vad som händer.
Vad händer?
Några skrattar, AIK tar åt sig äran och vrider på det och gör det bättre än originalet, P1 pratar om det och det släpps en video som förklarar allt. Men det känns som att vi går ifrån begrepper Public Relations, vi stryker s:et, det blir en public relation, en gång, ett försök, utan långsiktighet. Vad handlar Tommy Nilssons nästa skiva om? Att vara vit man i svart eyeliner eller är det en skiva med bröllopssånger? Och Miss Skinny, för oss som lyckats förstå att det hela bara var fejk, vad ger det oss?

Jag är så urbota trött på reklambyråer och PR-firmor som tänker kort, som tänker roligt. Som gör någonting för sig själva och klappar sig på axeln ”men alla pratar om det”. Alla bor inte på Twitter, alla lyssnar inte på P1, alla pratar inte om det. Det är du som hör det du själv jobbar med, är intresserad av och lever med.

LÄS OCKSÅ:
Colors of the world
Pelle Tamleht

OM MISS SKINNY INTE VARIT EN PR-BLUFF//ATT KÄNNA SIG TJOCK

Tänk om.

Egentligen är det inte så himla svårt att tänka om. Det verkar ha varit svårare att inte tänka om.
Så många som gått igång på att prata om det här, och bara för att det för en gångs skull faktiskt skrevs ut.
Size Zero-idealet var så tydligt uttalat hos Miss Skinny att det inte gick att slingra sig.

Det går att tala om hur tydligt hela PR-kuppen var, men det är ju en annan fråga, hade det varit en riktig butik hade Kissie varit deras affischnamn, för ingen annan har så rakt ut ansett att du inte passar in om dina lår går ihop. Klädmärken, designers, kedjor gör det, men inte så rakt på, de är lite mer fina i kanten, så att säga.

När HM, Lindex, Gina Tricot och de andra kedjorna anklagas för samma sak vänder de ofta på steken, säger att deras skyltdockor är smala, men att det i butiken finns mängder med kläder i större storlekar. Miss Skinny gjorde inte det, därför kunde vi fortsätta förfäras. Och så hade vi inte trätt på oss deras billiga kläder än heller. Det fanns ingen relation till det hela.

För det är som med lönerna till textilarbetarna. Vi glömmer dem och idealen kedjorna pumpar ut sekunden vi kan köpa ett par jeans för 149 kronor och ”fyndar” en ulltröja för 299. Då glömmer vi att kedjan har så solbrända modeller att de riskerar att få cancer, att alla är mikroskpiskt smala och att de när de ser normala ut är PLUSSIZE och vi glömmer att vi tycker att alla ska ha en lön värdig att leva på.

Det var ju skönt, trots allt, att reklamen bara var en PR-kupp, att det inte var på riktigt. Men ja, det kunde ju lika gärna varit det. Lika gärna som att modellagenturer raggar modeller utanför anorexiakliniker kunde det här vara verklighet, för det är verklighet.

Att ha storlek 24 i jeans garanterar dig inte från att känna dig tjock. När mina lår pressas samman när jag ligger i soffan tänker jag ibland att jag är riktigt fläskig. Det ändrar inte Miss Skinny på. Det hade kanske en riktig kedja, riktiga märken, riktiga kläder gjort på olika sorters kroppar. En ändring på riktigt. Det kanske hade hjälpt.