1997

Jag skulle fylla 10 år under sommaren 1997, det är helt logiskt eftersom jag är förr 1987. Jag såg fram emot den där födelsedagen.
Det var dags att bli stor, kanske inte vuxen, men stor.
Jag minns det med skräckblandad förtjusning, för lika mycket som jag såg fram emot det, lika mycket skrämde det. Jag hade läst lite böcker om bröst och mens och vissa tjejer fick, som jag då uttryckte det ”blod i kissen” ganska tidigt. Att jag var kort till växten och inte så troligt skulle få vare sig mens eller bröst på 10-årsdagen, det funderade jag inte så mycket över. Men, som sagt, lite skräckblandad förtjusning.
Men innan jag skulle fylla 10 skulle jag hinna gå en hel vårtermin i trean. Slutetappen. Sista månaderna på lågstadiet. För det var ju också en grej på den tiden, när en blev 10 och började fyran, då var lågstadieåren över. Vi skulle plötsligt bli nästnästnäst äldst på skolan och det kanske inte innebar makt, men det innebar någonting i alla fall vill jag minnas att jag kände. Fyrorna fick ansvara för luciatåget, bland annat.
Men i alla fall. Det skulle skolfotograferas. Det görs det ju varje år och flickrona kammades av mammor hemma och kilarna vattenkammade sig på toaletten innan de gick in till fotografen. Kanske var det någon som lånat en storebrors vax, jag minns inte det.
Men jag minns att min mamma satte upp mitt då råttfärgade hår, och att jag tog på mig en gul jeansjacka, jeans i samma gula nyans (de var ett set) och en stickad tröja från Chippie under. Och sen de dära sportsockarna. Jag vet inte var de kom ifrån, men jag hade dem, dessa sportsockar i frotté som töjdes ut så till den milda grad att de i slutet av dagen låg som en handduk längst fram i skon. Kanske var det att de knölat ihop sig som gjorde att jag tog av mig skorna på skolfotot. Ingen annan hade gjort det, men jag satt i strumplästen med mina korta ben dinglande i luften.

På skolfotot bränner jag av ett skratt, jag har lutat huvudet bakåt, dragit upp läpparna, fått till en dubbelhaka och en lustig uppsyn. Och mellan strumporna och byxorna syns huden. Som att detta inte vore nog har jag inte heller haft vett att lyssna på fotografen och sträckt på mig. Bland smala, söta, näpna Örgryte-flickor sitter jag på kanten i en kycklinggul dress och skrattar. Viktigt är att det inte är en kanariefågel som sitter där, nej det är en välgödd slaktkyckling.

Det går inte att ana hur en blir på foto, det kan jag fortfarande inte. Men den här gången, 1997 kom det som en chock. Sådär såg jag ju inte ut tyckte jag.
Medan fröken prickade av oss i klasslistan deklarerade hon högljutt att skolan bestämt att det skulle tryckas kataloger i år, för ovanlighetens skull, och att vi skulle vara tacksamma för detta. Och så säger hon att nästa gång det blir en katalog, det är först om tre år.
Tre år.
I den sekunden inser 9-åriga jag att det där kycklinggula (som i katalogen visserligen ser smutsvitt ut, eftersom katalogen är svartvit) flinet och dubbelhakan och glipan mellan frottéstrumpan och byxorna och den dåliga hållningen, det kommer jag att få dras med i tre år.
Det är bilden alla andra kommer att ha av mig för alla framtid.
Jag ville dö.
Jag tittar fortfarande inte i den katalogen. Jag har gömt den och jag har inte visat den ens för min kille.
Jag vill för allt i världen glömma 1997 och mina frottésockar.

NÄTHATET

Det är så skönt att det kommit upp, att de går att ta på och att folk plötsligt verkar vara intresserade av att prata om det här. Första gången någonsin behöver jag inte skämmas, inte titta under lugg, inte fundera över hur folk kommer reagera. Om jag kommer få höra ”men det är inte så farligt, kom igen nu” eller som det var när jag var yngre ”han tycker bara om dig”.
Jag är trött på att hatet viftas bort som avundsjuka.
Jag är trött på att sexualisering viftas bort som kärlek och förälskelse.
Jag är trött på att mobbning viftas bort med ”de ser dig som ett hot”.
Oavsett hur hotad jag känt mig, hur kär jag varit eller hur avundsjuk jag upplevt mig vara, så har jag aldrig hatat med den kraft jag idag stöter på dagligen.
Jag har aldrig skrivit ett mail om att någon annan ”borde berikas i varje hål, så kan vi se sen hur du känner inför flyktingstormen”  jag har inte heller skrivit ”jag skulle vilja sära på skinkorna och se hur det ser ut där”. Det har inte fallit mig in. Inte funnits i min natur, inte känts direkt motiverat.

Från dagen jag började göra min röst hörd och synas har jag fått höra att ”det kommer komma några käftsmällar” och sen har någon mumlat ”vänd andra kinden till”.
Jag har vants in i att det är helt okej att dra ner mina byxor inför klassen, eftersom det är ett tecken på kärlek. Eller grannpojken som var så fixerad vid kvinnligt kön ”för att det var spännande”. Det var varken kärleksfullt eller spännande för mig. Det var skämmigt och sexualiserande. Jag minns hur jag inte ville prata om det, teg ihjäl det. Precis som med näthatet.
Jag har fått höra att det ”kommer med jobbet” och därför aldrig dryftat det.
Jag ser mig själv, och andra kvinnor, säga till GP att ”jag inte kan ta det seriöst med en lista” eller ”om de irriterar sig så på mig, då har jag gjort något bra”. Det där hotfulla och obehagliga blir alltså vårt kvitto på att vi gjort avtryck. Att vi lyckats agitera, att vi klarat av att hålla ut och framhäva vår egen åsikt.
Samma som i skolan alltså, att få byxorna neddragna, brösten nypna i, snippan ofredad, det har bara ändrat form, till en lista och till mail och brev.

Jag skulle kunna skriva ner allt som folk sagt till mig, allt jag hört, allt jag läst, men det spelar inte så stor roll.
När jag var med i Vem Vet Mest vände tongångarna, från att ha hatats för att var PK, eller att ta flyktingar i försvar, ställa politiker mot väggen, fick jag plötsligt höra hur snygg jag var, gullig, genuina ögon, smart. Men så kom det, efter ett slag. Hur mycket de ville stoppa kuken i mig. Hur mycket de ville sära på mina skinkor. Jag hörde hur jag själv sa ”men nu har det ändå vänt, det är ju skönt att de tycker om mig” det slog mig direkt hur jag, precis som alla andra i mitt liv, ursäktat deras dåliga beteende. Hur jag, som avskytt och känt mig kränkt, plötsligt sa att det var okej.
Jag har ändrat mig. Det är inte okej. Jag vill inte höra de där sakerna. Oavsett om det ”kommer med jobbet” eller inte. Jag vill få tycka vad jag vill, jag vill få se ut hur jag vill och jag vill kunna säga det högt. Utan att någon vill sära på mina skinkor, berika mig i varje hål, se mig våldtas eller trakassera mig om nätterna.

Men för att jag ska kunna göra det krävs en förändring som jag inte riktigt vågar hoppas på, för det tar tid.
För att mina döttrar ska kunna göra det krävs att ingen säger att tafsande, nypande, mobbning och sexualiserande är tecken på att någon tycker om dem, deras lärare till exempel skulle kunna sluta ursäkta de elever som tafsar, sexualiserar, hånar och mobbar som kärleksfulla personer.
För det här är ingenting annat än hat, kompisar.