OM DETTA SKULLE VI BERÄTTA

Den senaste tiden, kanske åren, har jag glidit längre och längre från det politiska.

Jag använde allt mitt kapital på Djungeltrumman för att kunna lyfta sidor som annars inte syntes. Papperslösa, ensamkommande, annanspråktalande, mot rasiater, mot nazister. Men allt mer har jag ändå glidit in i en bekvämare roll. I och med att mitt eget liv blivit bättre, skönare, mer välordnat har jag också ibland inte orkat slåss för olikheter, mot felaktigheter, för allas rätt.

Det är hiskeligt bekvämt att om kvällarna låsa sin dörr till sitt hus, lägga sig under det varma täcket och mest tänka på keramik, inredning och byggnadsvård.

Men när det kablas ut bilder på hur barn blir fråntagna sina föräldrar går det inte längre. Allt jag byggt upp, allt jag valt att inte kommentera, reagera mot, det faller.

Jag ser framför mig bilden jag burit på näthinnan sen våren 2003. I 15 år har jag burit med mig den, varje dag. Som en påminnelse över att det aldrig får ske igen. En påminnelse om vårt gemensamma ansvar att inte glömma, inte förringa, alltid minnas och aldrig acceptera liknande.

Alla skor i Auschwitz. Det var där det brast 2003. Hur alla skor förlorat sina ägare. Tagits ifrån, kastats, men än dock sparats, som en triumf.

Bilderna på Aktuellt påminner om det här. Inte bara inhängnaden, staketet, utan också skorna.

Vi som aldrig fick glömma. Vi som skulle förmå oss att berätta om detta.

På min näthinna har de etsats sig fast. Alla tomma skor. Alla nötta, använda skor som burits av någon. Av människor, individer, personer. Farmödrar, morfäder, pappor, mammor och barn.

Då andra barn.

Idag andras barn.

Klockan 21:05 idag brister det för mig. Jag gråter i soffan. När jag ställer undan de små skorna i hallen bränner tårarna bakom ögonlocken. Hur kan de med. Hur kan någon vara så historielös.

Jag pussar Styrbjörn extra länge, lyfter över honom till vår säng i natt. I alla fall ett barn som i natt inte behöver sova utan sina föräldrar.

Vad skulle jag göra om någon skulle ta honom ifrån mig?

Vem skulle jag vara?

En gång mamma, alltid mamma.

När jag blundar ser jag skorna framför ögonen, gamla, nötta, men också nya, lika färgglada som Styrbjörns, men på ett golv i Texas.

ATT GLIDA PÅ HEMSKHETER

Jag har för första gången någonsin tävlat om något öppet på internet. I min desperation att få världens snyggaste skor valde jag att på Cecilia Blankens blogg tävla om att vinna ett par The Lynn. Eftersom jag aldrig vunnit något, men mängder av gånger sett hur andra vinner kände jag att jag verkligen hade räknat ut ekvationen. Det gäller att få sympatier.

Så jag gjorde det, jag skrev hjärtat ur kroppen, eller nej, jag gjorde inte det, för jag drabbades av den där jag-vill-inte-vara-för-kletig-skräcken. Så jag backade ur och blev en sån där som bara radar upp svårigheter och sen förväntar mig att någon annan ska förbarma sig över mig. Och dessutom tänkte jag att ett par skor skulle rädda mig.

Vilken kommentar som vann? En peppig en utan något depp eller medlidande-sökande. Och där stod jag, halvöppnad med ångest. Ångest över att jag öppet sökt efter medlidande och dessutom plåster på såren. Men samtidigt: vad spelar det för roll? Egentligen, i det stora hela. Det är som med jobbsökandet. Helt okej att vara ”out there” oavsett om det gäller att en är utan jobb eller att en faktiskt hatar sin garderob, misströstar varje dag och önskar sig ett par skor för att rädda upp det hela när chocken efter att jag-har-fått-barn-och-det-alldeles-för-tidigt lagt sig.

Jag är värd ett par skor. Men jag kan köpa dem själv. Jag ska bara spara föräldrapengen i flera månader först. Men sen, så, lagom till rean, då jäklar.

EN VECKA MED INSTAGRAM