CHILD OF GOD//CHILD OF BAJS + MIMI&GRIGRIS

Imorgon åker jag till Amsterdam, så jag tänkte maxa mina två sista dagar i Göteborg. Det inleddes med att jag igår såg Mimi & Grigris. En film från Tchad.
Kille med bara ett ben som fungerar som det ska försörjer sig trots det som dansare.
Han träffar en söt, prostituerad tjej.
Hans styvpappa behöver sjukvård och han får jobba mer, det går inte att bara dansa och att jobba extra i pappans skrädderi/fotostudio, så han börjar smuggla bensin. Det går inte så bra, svårt för honom att simma och istället får han köra bilen.

Jag fångades inte riktigt när filmen rullade. Publiken skrattade på samma ställen som publiken skrattar till Mitt Stora Feta Grekiska Bröllop. Med andra ord när kvinnor ska slå män med kavel/påk. Det är ju kul, att kvinnor i grupp ska ge sig på en man. Då skrattade Draken lite. Annars var det tyst.

Någonstans sitter filmen ändå kvar, men det fanns större konflikt i att bara ha ett fungerande ben och ändå jobba som dansare. Det hade varit en bättre dokumentär än vad spelfilmen blev.

Och som avslutning på kvällen såg jag Child of God.
Den inleddes med en rumpa. Ur rumpan kom en bajskorv.
Till detta hör att jag gick på filmen med någon jag inte känner så väl. Där satt jag och försökte komma underfund med vad första klippet var, en mask? Något slags djur? När det går upp för mig att det var avföring tror jag bestämt att jag skrek till.
Sen fortsatte det i någon slags absurd pojkdröm, springa i skogen med gevär, skjuta djur, se på när par har sex i bilar. Sen nekrofilin.
Och en man som har så stora tänder att hans tal är så sluddrigt att det knappt går att förstå vad han säger.

Någonstans kändes det som att James Franco bara försökt göra ett monster som inte kom någon vart.

Och min första, och näst sista filmfestivalkväll för året kan sammanfattas med avsaknad av djup.

MITT BÄSTA BLOCK

Gud vad jag antecknar, folk skrattar åt mig och min fysiska almanacka. Som om att det vore en fars eller något övervintrat sen 90-talet. Den digitala tidsåldern har inte nått mig brukar de fnissa när jag skriver lista efter lista. Jag ser på dem förbryllat och bryr mig inte. Jag älskar anteckningsböcker. Jag älskar bra anteckningsböcker. För det är så viktigt hur de känns, de måste kännas bra. I julklapp fick jag ett block från Noteletts från Russell som jag jobbar med. Där i skriver jag allt. Och jag älskar det. Inte helt vita sidor utan lite gula och plats för datum och lite sånt. Jag skriver bara på varannan sida, så kan jag vända på det sen och skriva på högersidan då med. Jag gillar högersidor bäst, det bara är så. Annonserna på högersidan brukar vara dyrare också, kanske är det därför. Helst av allt hade jag velat ha ett block för varje grejj jag gör, skivspelandet, copyandet, skrivandet, men så är det inte riktigt just nu, utan det samlas lite huller om buller, i en enda oordning. Kanske är det inte bara skrivbordet som speglar sinnet utan anteckningsböckerna också. Moleskine tänker ni nu? Jadå, jag gillar dem med, de känns viktiga, min almanacka kommer därifrån, men det här blocket känns lite roligare, av någon anledning.

FY FABIAN VAD FINT ALLT ÄR ÄNDÅ

Alltså ibland måste jag skratta/skatta mig så lycklig, fy fabian alltså! Hela dagen har jag legat sjuk. Sen frågade någon om jag inte skulle komma till Gröndal och se på fotboll, det tänkte jag, men klarade mig knappt ner till hallen och fick vända om.

Nu när jag kommit hem, och läser Evelinas blogg som jag brukar om kvällarna, min kvällstidning så att säga. Och gud vad jag skrattar. Kicki Danielsson. Och gud vad jag saknar. Evelina vad jag saknar dig. Snart tänker jag komma hem. Då ska vi skratta en massa.

REAL PEOPLE – REAL FEELINGS

Jag ser på Almost Famous. Jag tycker om den. Det får en liksom att tycka att det finns lite fint i världen. Och så tänker jag på någon som jag känner som ser ut som hela bandet i en och samma person.

Ikväll såg jag Sex & the City med Hedvig. Jag har aldrig skrattat så mycket. Det var fruktansvärt roligt. Sämre var att mina solglasögon hamnade i någon annans ägo när vi var på bion. Inte alls så roligt.

En gång, för flera år sedan var jag förälskad i en kille som heter Jakob. Vi träffas inte så ofta längre, men då pratade vi mest hela tiden. Vi skrev långa mail om hur mycket vi tyckte om varandra och jag slås fortfarande ibland av vilken djup 15, 16åring jag var. En gång skrev jag att jag hoppades att vi någon gång skulle ses i framtiden.
Så här skrev jag.
Någon gång kanske du träffar någon i mataffären, hon frågar dig hur du har det och du svarar bra, du säger att det är din son som springer runt fötterna, ni skrattar, och när du kommer ut från affären säger du att det var en gammal vän. Jag hoppas att jag kommer vara den vännen, eller så kanske det är jag som frågar dig om du kom ihåg att köpa toalettpapper när du kommer hem.

Herregud tänker jag nu, vad jag var djup och deprimerad. Vilken typisk 15 åring jag var. Nu är jag snart 23 och precis likadan.

CHATTELICHATT

Jag älskar att chatta! Det är det allra bästa sättet att kommunicera, idag har jag videochattat med min syster i Norge och så har jag chattat med Jonas och Isabel och Emmanuel och Alexander. Det är min bästa kommunikationsform tycker jag. Det är så skönt att slippa träffa människor, men ändå prata med dem! Oftast chattar jag när jag gör andra saker samtidigt

Igår träffade jag så otroligt mycket fint folk att jag inte orkar träffa någon på hur länge som helst känner jag. Vi var hela Familjen på Tranan och dansade och tjoade och tjimmade. Tobbe spelade skivor och vi andra dansade runt. Det var så fint och så roligt att jag vet inte vad. I morse vaknade jag av att jag skrattade. Det var fint.

HÄR ÄR KINESEN

Ja, egentligen ville jag bara visa Wille mitt nya nagellack som jag köpte för 25rupees igår, tyckte att det såg lite ut som gråmögel först, men nu gillar jag det.

Såhär i efterhand ser jag att håret är så kort att jag ser ut som en kines i page när jag har det i tofs. Så nu skrattar jag här för mig själv i mitt lilla bås.
Bild 313

VAMPYRDRÖMMAR

Jag drömde att jag var en vampyr i natt och vaknade med näsblod i hela ansiktet, men logiskt nog trodde jag att jag verkligen blivit en vampyr och gråtit blod under natten.
Ja pappa, jag vet att jag inte skulle sett så många True Blood-avsnitt på raken.

Erik har tagit en ny bildbyline idag. Vi skrattar lite åt den, men tyst och under lugg.