MENSBLOGGEN ÅTERUPPSTÅR

Av den enkla anledning att Göteborgs bästa (jag är partisk ja) kulturredaktör bett mig om att skriva lite om denna pärla:

Bild 2014-11-16 kl. 17.40 #2

Det är väl så dags att jag börjar skriva igen.
Det är konstigt skrivandet, kommer som vågor, precis som sorg, stötvis och bitvis och inte alltid när det passar sig.
Precis som mens helt enkelt.

Att skriva är att mensa. Nä, så går det ju inte att säga. Men att skriva gör det. Det är väl också det underbara med att skriva.
Det går att skriva precis vad som helst, även det som inte går att säga.
Och det mina kompisar, det är hela härligheten.

ATT GÖRA DET EN INTE BRUKAR

Emerentia liten 1

Som att hoppa av en station innan hemstationen på vägen från jobbet. Eller gå en annan väg från affären. 

Eller prata med någon en inte pratat med tidigare. 

Eller söka ett jobb en egentligen inte vågar söka. 

Jag har inte åkt buss idag, har inte varit i affären och inte träffat någon ny spännande person. 
Men jag sökte ett jobb igår. 
Och har ägnat dagen åt att tänka att nu sitter någon och skrattar åt den där ansökan där jag valde att skicka med ett kort av mig själv som barn istället för en bild på mig idag. 
När jag fortfarande vågade klä ut mig, hålla låda, bete mig och inte tänkte efter så mycket. 
Egentligen borde jag kanske ha skickat det kortet till mig själv istället. 
Som en påminnelse om att vara jag. Att hålla fast vid mig. 
Kanske borde jag ha hittat det fotot tidigare, tittat på det mer, hittat personen med pappas farmors hatt, mammas alldeles för tjocka läderjacka och en käpp som gitarr, igen i mitt vuxna jag. 
Kanske är det inte försent. 
Kanske får jag det där jobbet ändå. 
Och får jag det inte har jag fotot i alla fall. 
Emerentia Leifsdotter Lund, en sång- och dansman. 
 Emerentia liten 2

IRRITERAD FEMINIST COMING AT YA!!!!

Då har jag varit i farten och räknat igen. Gör skäl för det där VG:t i matte jag kämpade till mig i högstadiet. Dagen då min lärare sa att jag fått VG på nationella provet och att hon därför skulle höja mitt betyg. Den glädjen.
Lika mycket glädje då som frustration idag.
Kulturkalaset boka vita män och sen förvrider de statistiken och låtsats som de bättrat sig.
Det gör mig så jäkla urbota förbannad.
Ta er samma människor. Gör ert jobb. Skärp er.
Vill du läsa texten gör du det här. 

TA ERT ANSVAR FÖR SJUTTON GUBBAR!!!!

Skrev om kommunen, stripporna och idiotin. 
Hur pass sur jag var?
Så här pass:


Till er gullisar som undrar ”WTF?! Vem är Emerentia??” kommer här en presentation:
Emerentia Leifsdotter Lund är född 1987 och uppvuxen i Göteborg.
Hon är examinerad från Berghs School of Communication och har jobbat som
copywriter, redaktör, DJ, skribent, programledare, projektledare, bokare och debattör.
Hon är feminist, men hatar inte män, men önskar sig att fler kunde ta ett steg tillbaka och utvärdera sig själva.

Vid funderingar: hör av er nedan.

SKRIVISKRIVISKRIVI

Ibland försvinner skrivförmågan.
Talförmågan verkar dock vara kvar, satt den på prov i en intervju för Damernas Värls om kramar igår. Kunde tydligen prata om kramen i 40 minuter.
Det säger kanske mer om hur lite umgänge som finns i mitt liv för tillfället.
Men så ringer de från GT och så sätts skrivförmågan på prov den med. Det blir lite rörigt. Men det kan väl rättas till. Kanske är det viktigast att ha hjärtat på rätta sidan och kontakt med rätt sida av hjärnan.

Återstår att se.

JAG VET ATT JAG HAR RÄTT, BARA DET ATT NÅGRA SOM HAR FEL OCKSÅ HÖRS

Skärmavbild 2014-04-24 kl. 08.15.26
Det är egentligen inte så svårt att skriva när en vet att en har rätt. Men att formulera sig utan att det låter som en ointressant lärare under en oinitierad lektion är en annan.

Det hela går att läsa här.

Det tillhör historien att jag är vit, likblek ofta, (en lärare i gymnasiet sa en gång till mig att jag hade tur som hade mina blå ögon, men att mitt namn och hårfärg var problematisk för mig, att jag lätt kunde tas för att inte vara så svensk som jag var. Det var samma lärare som berättade vad för fel Somalierna gjorde som inte fick jobb och som mer än gärna pratade hud- hår- och ögonfärg som något vetenskapligt.) I andras verklighet har nazismen och rasismen funnits som ett kantband hela livet. För mig är det inte så. Den är inte riktad mot mig, men jag hör den mot andra.
Som lärarvikarien jag skriver om,
eller han vars efternamn började på B, vi kan säga att han egentligen hette Calle Bengtsson, men kallades för Calle Bajsbrun bara för att han inte var lika ljus som oss andra.
Rasismen i dess första led drabbar inte mig.

Men den drabbar mina vänner och då kan jag inte hålla käften.
För vi hade lovat att berätta vad nazismen leder till.

 

PRESSMEDDELA, STYRELSEJOBBA OCH GOSA, HELT VANLIGT FRILANSLIV

Jag sitter på kontoret, det tar mig cirka 5 sekunder att gå dit. Det ligger precis vid sängen. Det blir så i en etta. Kontoret är ett köksbord. Mitt köksbord. Köksbordet med virrvarr-skiva som jag fyndade för 400 kronor 2007, innan jag ens flyttat hemifrån på riktigt och det var en kamp mot klockan. Tio minuter innan stängning lyfte min pappa på en duk och där fanns det! Jag älskar det förbannade bordet. Även om det är lite skevt och vint. 
I övrigt tänker jag på bröst. Det gjorde jag ofta förut, var rent ut sagt besatt, men det har svalnat lite. Tills jag igår såg ett par gigantiska på film och tänkte lite över mina egna. De förändras över månaderna och det är som det är med den saken. Ibland tänker jag mig själv med en gigantisk byst. Jag kan inte föreställa mig känslan, men jag kan ibland fundera över om det är avsaknaden av klyfta som får mig att känna mig ung. Det borde såklart sitta i huvudet, men eftersom så många tittar på just brösten när de pratar med mig är det ibland svårt att intala sig. Att huvudet är det viktiga alltså. 
Nä, nu har jag både skrivit pressmeddelanden, kollat upp försäkringsbolag. Det är dags att hundgosa. 
Bild 2014-03-12 kl. 13.52 #3