INTE NOG MED ATT TÖNTAR INTE HAR SMEKNAMN, DE LYSSNAR PÅ CELINE DION OCKSÅ.

Höll på att inleda med en historia om min mamma igen, det vore nästan konstigt, som om att den här bloggen var hennes och inte min.
Det här ska inte handla om mamma, det ska handla om Celine Dion. Min stora idol från 97- ja, när slutade det vara så egentligen? Och har det verkligen slutat?

Jag kom och tänka på det här för att min kompis Tobias skrev frågande om Adele var vår tids Celine Dion och om Celine i såna fall var underskattad. Intressant frågeställning kände jag och här är jag, skrivandes så att tangentbordet börjar bli varmt, hamrandes på tangenterna.

Celine, som så många fick upp ögonen för när hon sjung smäktande till Titanic. De flesta tänker jag tyckte om henne för att det fick en att drömma sig ombord på det där skeppet, iklädd kläder ala 10-talet, och framför allt. Förföra Leonardo DiCaprio. Spelar ingen roll att de romantiska och sexuella erfarenheterna var mindre än noll och att kärlek hittills bestått av att fråga chans på Olle (trots att han var snorig, inte speciellt snäll och inte alls så himla rolig egentligen, men just därför: det fanns en minimal chans) (han sa nej). Där öppnade Celine dörren. Plötsligt var inte hjärtat gapande tomt och erfaranheten minimal. Nej, med fantasins värld (och frasen Every night in my dreams, I see you, I feel you) hade jag både blivit avmålad naken endast iklädd gigantiskt smycke OCH tryck en varm hand mot en immig ruta i en bil äldre än min egen farfar.

Musiken till filmen fortsatte sen att ackompanjera min avståndsförälskelse i min seglarinstruktör, Anders och sen också förälskelsen i Fredrik Ljungberg (han hade ju sån fräsig friss).

Men i takt med att erfarenheterna började sträcka sig lite längre än till chansfrågningen av Olle (som sa nej två gånger, drog ner mina byxor en gång, men också gav mig en puss på kinden en annan) kunde en kanske tro att Celines musik skulle dö ut, försvinna, tvina bort. Men nej. Inte här inte. På Prinsgatan spelas Celine så fort Love går utanför dörren. När dagen på jobbet känns extrajobbig och det inte ens går att dansa bort tristessen på toaletten. Då mimar jag som bara helvete till It’s all coming back to me now.
För bättre pepp-och-ta-dig-samman-låt, det vet jag inte.

Och när det fnissas från kollegorna när jag lägger ifrån mig lurarna och Celines stämma ekar över kontorslandskapet (ja, hon bör lyssnas på med väldigt hög volym) reser jag mig bara stolt. Kanske är det lika töntigt att lyssna på Celine idag som det var 1998 när alla andra slutat drömma om att vara Leonardos älskade i Titanic, men vad gör det när allt kommer omkring. De kan fortsätta lyssna på Adele, kanske fnissar något åt dem om 20 år.

SUPERFREDAG PÅ STEARIN!

Varannan fredag bjuder jag upp till lugn/sittdans på Stearin. Även den här fredagen.
Om jag bara skulle spela låtar som Frans gillar hade det blivit det här:
Klicka på bilden för att få spellistan.
Nu blir det nog inte så. Det är ingen trubadurafton direkt. Men det passar sig en hemmafru-dag som denna, när jag mest ska stånka med tvätt och disk och annat hederligt.
Vi kan också fira att det kommer vara öppet till 5 på fredag, inte på Stearin dock, men på andra ställen i den här stan.  

SPELA! SPELA! SPELA!

Efter två helger på hotell ska jag vara hemma den här helgen. Och helgen börjar ju på torsdagar. Ikväll spelar jag på Yaki-Da, i kaffebaren, som ska vara fylld med nästan bara tjejer. Och på fredag på Stearin och på lördag tävlar Love och jag om vem som har det bästa dansgolvet på Yaki-Da. En späckad vecka helt enkelt. Och det ska bli roligt att inte bara spela backtracks, och skönt att inte behöva ha en mick i ansiktet och berusat vråla bom-chicka-bom-chicka-bom-bom-bom!
Som inspiration och lockbete att besöka någon av helgens spelningar får ni här en låtlista. Klicka på bilden ba!

NÄR DRÖM BLIR VERKLIGHET

Än har jag vad jag vet inte släppt en ända bok.

Oavsett, så är det här några få låtar jag ska försöka spela ikväll, kom gärna, och vill ni kan ni önska låtar redan nu. Vill ni lyssna är det bara att klicka på bilden. Då får ni spellistan. Precis som vanligt. Tjipp hej!

EMERENTIA+SEBASTIAN=EN FREDAG PÅ YAKI-DA

På fredag spelar Sebastian och jag på Yaki-Da, det är första gången vi slår våra påsar ihop och jag är lite nervös, igår smsade han och sa att han vill dra upp vår dust kring jämställdhet i DJbåset. Jag fruktade då att det skulle bli bittert, det var onödigt att frukta det, för Sebastian är ju ingen bitter person, han är ytterst glad och enkel att prata med, oavsett om det handlar om mustascher, framtiden eller guilty pleasures, visserligen har jag inga guilty pleasures, men Sebbe har och det går att diskutera kring det. Han skäms över att gilla det jag älskar att gilla.
Därför har jag satt ihop en spellista tills på fredag, så att Sebastian kan se lite vad som väntar, så att han vet när han ska ”springa på toa” för att slippa stå för skvalpet jag spelar.