ETT EGET KRYPIN

Det går inte att få för mycket förvaring. Det finns ta mig tusan ingen som inte tycker så. Vi borde också tycka så och nyttja våra vindar maximalt, istället staplar vi desto mer i källaren. Och nyttjar kattvinden till det här mysiga:

Ett eget krypin att gömma sig i.

Mellan tvättar och rens fick jag undan allt som stått i den där vinden och bara tagit plats och lyckats göra det så pass populärt att vi fått leta efter Stickan inte bara en utan två gånger under helgen när vi trott att han försvunnit, men tydligen bara gått och satt sig vid ritbordet…

DET FINNS INGET SOM KAN FÅ MIG ATT STÄDA


Jag kan inte förstå varför det alltid varit så. Eller okej, jag kan inte förstå varför det aldrig förändras. Att jag aldrig bara kan ge upp och inse att det behövs städas ibland. Men det är ju så tråkigt. Det är mycket roligare att kolla på ungdomsserier om mord och förbjuden kärlek (Pretty Little Liars) eller kolla till mina växter eller räkna krukor jag fyndat eller titta på när Evert sover. Allt helt enkelt.  Rulla tummarna till exempel. Det kan ses som ett bättre sysselsättning än att just städa, diska eller torka golv. Jag kanske borde göra tjockpannkaka. Jag har aldrig gjort det och det smakar barndom. Dessutom tänker jag att det är en smart matlåda. Allt som är smarta matlådor är välkommet nu. Fast jag har inga lådor och det tar emot att köpa mer plast. Ohållbart. Får ta med mig i en säcklig plastpåse.

ÄLSKADE ÄLSKADE HASSAN

Jag saknar Hassan, gud vad jag skrattar.
Och så putsar jag fönster. Och tvättar. Och dammsuger. Och postar brev. Och spelar in blandband.
Nu tänkte jag nog gå till Coop och handla lite finthe och njuta av livet lite. Det är ju så fint ibland när allt kommer omkring.