ÄLSKA BLOCKET

Jag älskar Blocket. Inte för att jag får träffa en massa folk, det hade jag nästan kunnat slippa, och Love är den som möter de flesta som kommer hit för att köpa saker av oss.

Men den uppdelningen är ganska bra för oss ändå, att en lägger upp, skriver copy, fotar och att en står för mötet och försäljningen.

Så när det i förrgår kom upp en Norrgavelsoffa insåg jag att vi verkligen har det där som alla par i Husdrömmar verkar ha: en stark teamkänsla. Jag sköter kontakten och hyr släp, Love kör bil, bär och förhandlar. Och även om han ofta är ganska tveksam i början, så brukar det bli bra i slutändan. Se bara på den inte färdigmålade bokhyllan! Efter en trevlig tripp till Dalsjöfors lyckades vi få tag i fyra hyllor helt perfekta för vårt ändamål. Sen att han väl tyckte att vi kunde ha synkat hämtningen av hyllorna med hämtningen av vårt otroligt tunga badkar på samma ort någon månad tidigare är ju en annan sak…

Så nu har vårt blå rum fått en blå soffa, och vi har med andra ord en rosa soffa att sälja av. Och ett soffbord i mässing & glas och en soffgrupp i rotting. Och en barnsäng. Vi har ganska långt kvar tills ”En in en ut” är applicerbart på källaren, utan det finns ett visst överflöd en våning ner. Och visst, mitt köpstopp kanske inte är helt intakt. Men det viktigaste jag vill åstadkomma kring köpstoppet är en medvetenhet och eftertanke kring snabba onödiga köp av främst dåligt producerade kläder eller ”fynd” som inte har någon plats.

Hade ni inte beställt en liknande soffa? Jo, det har vi, och vuxnare möblering med två likadana soffor kommer vi nog aldrig ha heller. Men någon gång är det ju dags att växa upp.

ATT VARA EN FÄRG & ATT VÄLJA TAPET

Jag har hela mitt liv levt med en mamma som älskar färg. Framför allt älskar hon grönt. I alla former. Det har gjort att jag också fått en del grönt, och indoktrinerats i det här gröna. Dessutom har hon inte varit överförtjust i blått, vilket gjort att jag aldrig uppfattat mig själv som en blå person.

Efter att ha tagit hem några tapetprover, och konstigt nog alla i blått, fick jag inse att jag är en blå person, i alla fall i vardagsrummet när det ska hänga ihop med en brun kakelugn.

Och kanske är det så, att jag inte är någon speciell färg, utan att allt handlar om situation?

Jag gillar naturläder, men det är ju ingen färg. På möbler gillar jag mörkt trä, men det är inte heller någon färg. Till rosa tycker jag om rött, och det är ju rätt okristligt. På jackor vill jag ha leopardmönster och skor får gärna vara vita.

Där bland blå tapetprover blev det extra tydligt att jag verkligen gillar blått. Och dessutom insåg vi att Dancing Crane inte alls är någonting för oss. Fantastisk på håll, men känslan blev lite för plastig ändå. Så nu har vi bestämt oss för den här från William Morris. En klassiker. I blått.