TAKE OVER PÅ PARK LANE MEN INGA TJEJER I SVENSKAN

Jag läser svenskan varje morgon, det och P1 utgör mitt nyhetsflöde, förutom allt jag konsumerar på internet. Vi har valt bort TV:n för att vi inte känner att en sån möbel passar in hemma hos oss. Istället intar vi alltså nyheter och flöden via nätet och via radio och tidningar.

Hur som helst.
Jag läste alltså SVD i morse, som alla andra dagar, denna morgon i sängen istället. (det händer ibland när jag är pigg men inte sugen på att gå upp.)
Det fanns en intressant artikel där om DJ:s och klubbmusik. Det handlar om att klubbmusiken och DJ:sen tar sig in i akademierna. Att det finns kurser för DJ:s och musik. Inget nytt där. Inget nytt är heller att det är en hel hop män som alltid uttalar sig kring det här. Och det kanske egentligen inte är något att lyfta på ögonbyrnen för, men jag väljer ändå att göra det.

Det finns ju nämligen en hel hop tjejer som spelar skivor. Men de hörs inte. Istället hör SVD med män, killar, snubbar. De pratar med sina egna Andres Lokko och Stefan Thungren (den första medarrangör till Slow Blow Academy, den senare startade samma klubb), de pratar också med Calle Dernulf och nämner Fredrik Nibc Nyberg.

Duktiga killar, allihop, det är inte dit jag vill komma, utan jag vill komma hur Jenny Damberg, som skrivit artikeln, inte lyfter blicken och ser hur skevt det är. Att hon inte ser hur skev hennes artikel är.

Var är Pamela Bellafesta, Sanna De La Fleur, eller Rebecca & Fiona (som ju faktiskt gått kurs) eller kanske Demonika (som ju också håller kurser) eller Nina Natri. Tjejer som alla är DJ:s och spelar både mycket och bra.  Eller varför inte tjejer som spelar på fritiden, precis som en del av männen i artikeln gör? Som Ida Rislöw, Klara Grape, eller Emelie Persson? De som har andra jobb, men som också spelar skivor.

DJ eller skivspelare, sak samma, det verkar som att det inte spelar någon roll när det gäller killar, men att tjejer i större grad ska värna om yrket och det ansvar som kommer med det. Att säga ”jag spelar skivor” gör det till ett mindre allvar. Jag tar helt enkelt mig själv på mindre allvar. Jag hade önskat att SVD satte epitetet DJ på en hel hop kvinnor. Så att vi andra fick se att det fanns tjejer som faktiskt är DJ:s och inte bara spelar skivor. Om nu Svenskan och Jenny Damberg ens vet att det finns tjejer som spelar skivor.

 

(Igår var det en DJ takeover på Park Lane, bara tjejer, inga killar. Dock undrar jag när klubbarna kommer drivas av tjejer, och inte som nu, majoriteten av män)

DILLON FRANCIS, IGEN OCH FRIDAH JÖNSSON OCH ÅSIKTERNA

Jag missade ju hela idén med förra inlägget, som Björn var så snäll att påminna mig om.  Det var ju att jag skulle berätta för er om Dillon Francis. Trots namnet kan jag berätta att han kommer från USA, som så många andra. Han har gjort en messa remixer och grejjer, men just nu är faktiskt hans egen låt mest poppis på Spotify. Det är lustigt det där, att det ofta är tvärtom, att det är någon annans låt, en remix som blir storsäljaren. Det jag ville meddela är att han spelar på Trädgår’n på Norges nationaldag, 17 maj.

Idag har jag också tänkt på Fridah Jönsson, jag funderar på hur det är att vara en såndär åsiktsmaskin och inte så värst gammal. Och nu gör jag det själv, reflekterar över henne ålder, som om att den egentligen spelar så himlans stor roll. När jag var yngre tyckte jag att alla gamla kunde skjutas (inte min egen familj och de jag gillade dock, som mormor och farmor, men de andra) framför allt tyckte jag att gamla rävar skulle bort, jag tyckte att det skulle banas väg för unga och att ungdomssidor skulle försvinna från dagstidningar och att Attityd som jag själv jobbade för skulle tas på större allvar. Nu tänker jag ibland på det där och fnissar. Jag fnissar också ibland åt yngre åsiktsmaskiner och tänker att de ”bara ska vänta och se när de blivit svikna och besvikna på personer och politiker och ideal och världen”.
Jag undrar hur det blev så, hur jag förlorade den där tron, eller är det bara jag som blivit äldre, är det bara det att jag nu sitter här, 25 år och ”gör det jag tycker är roligt” och med skräck börjar se att jag är 9 år äldre (skrev yngre här först) än vad Britney var när hon slog igenom och fortfarande inte ”gjort mitt” (jag trodde länge att detta mitt var att bli ”känd”). Eller är det så att räveriet bara flyttat? Ja, så kan det nog vara. Jag hytter med näven mot killar som får spela mer än vad jag får, åt bokare som bara bokar killar, åt andra som skriver och blir publicerade när jag sitter hemma och dinglar med benen.
Det kanske är självkänslan som hytter med näven. Hybrisen talar och tänker att jag borde ha mitt porträtt i Svenskan och i Metro och överallt, och ifrågasätter varför andra haffas innan jag.

Fridah skriver idag på Twitter att hon är rädd för att maila iväg texten hon skrivit. Att hon tycker det hon skriver och att de som inte håller med henne hörs så mycket mer än de som faktiskt håller med henne.  Hon säger att hon skämtade om sedlarna. Jag förstod inte det. Jag tyckte att det hon tyckte om sedlarna var puckat. Men jag tyckte inte att hon var puckad. Och jag tänkte inte ”stackars lilla arma flicka”. Nej jag hoppades att hennes redaktör tar hand om henne när det blåser. Att kritiken får vara kritik och inget annat. Och att hon lär sig skaka av det. Och känner att det är roligt att vara en åsiktsmaskin. Själv borde jag söka ett jobb. Kanske inte med USP:en ”superung talang” utan något mer realistiskt. Som ”Sveriges vassaste, men mest oprövade” eller nåt. Eller kanske bara som det är. En copywriter som älskar ljud och text och som mer än gärna hade delat med sig av sin egen syn på den här världen.

HÄR FIRAS INTE ETT SKIT FAKTISKT

Men jag tänker lite på det, som vanligt kan vi säga. Och så pratar vi om det, vid frukostbordet bland annat. Och så minns jag, för plötsligt dyker Jessica Bjurströms ansikte upp och det gillar jag ju, lite som en kompis. Vi pratade om just det där en gång, jämställdheten i reklambranschen. Jag hade förfasats över hur få kvinnliga föreläsare vi hade haft på Berghs. Jag tror det var ungefär fyra styckna, varav de flesta var i designhistoria eller rent av för att prata om sex i reklam. Det var lite olustigt kände jag. Så vi pratade om det. Och om hur Berghs reagerade. De tyckte det var bra att någon påpekade det, och tyckte att jag kunde sätta ihop en dag med bara kvinnor. Jag anordnade också en mappvisningspepps-dag, men den kunde Berghs inte ställa upp på, eftersom bara tjejer var välkomna. Det blir så lätt så. Att det går att ställa upp på att föreläsare och kursansvariga alltid har snopp, men att när tjejer ska lyftas fram lite mer än vanligt, då blir det farligt. Tråkigt tycker jag. Men jag hoppas att Berghs såg den här.
Vi firar inte Internationella Kvinnodagen idag. Vi samtalar och tänker. Tänker jag i alla fall.

GÅ OCH HÄNG DIG ROBERT GUSTAFSSON!

Det finns bra dagar och så finns det sura dagar. Idag är en rent ut sagt förbannad dag. Jag kom till kontoret alldeles nyss och möttes av någon som liknade en storm på Facebook. Det var kring en SvDartikel av Lina Wennersten. Artikeln var en intervju med Robert Gustafsson. Robert Gustafsson som jag så många gånger skrattat åt. Nu satte jag inte ens skrattet i halsen. Det finns ingenting roligt med det Robert Gustafsson uttrycker idag(igår egentligen) i DN.

Jag tycker så synd om Robert Gustafssons barn. Han verkar ju inte känna någonting för dem. Robert fick säkert barn i samma veva som min pappa fick mig. Det var i slutet av 80talet. Det var lite juppiekänsla kvar i Sverige och det var ganska logiskt och vanligt att papporna jobbade och mammorna var hemma. Men för den sakens skull betyder det inte att papporna inte ville vara hemma med sina barn. Min pappa tog varje chans han fick. Jag minns en gång när vi satt vid TVn på vinden och mamma berättade att hon skulle gå ut med sina tjejer kvällen efter. Då frågade jag om pappa skulle passa oss. Då bröt helvetet loss. Pappa passar inte er. Han är er pappa. Så sa mamma och mer var det inte med den saken. Det finns ingenting som min pappa vill så mycket som att vara med mig och min syster. Han vill ha med oss överallt och tycker det är tråkigt att vi börjat semestra ensamma och flytta utomlands och höra av oss mindre. Så att bry sig om och vilja vara med sina barn, det sitter nog inte i brösten. Det sitter i föräldraskapet.