VARFÖR VÄLJER INTE ROMERNA ATT JOBBA?!

Av självbevarelsedrift ser jag sällan på SVT Debatt. I alla fall inte i direktsändning. Jag måste reagera så hårt och mycket att mitt sällskap här hemma oftast väljer att gå ut ett slag och folk avföljer mig på twitter.

Men idag händer det. Jag ser på SVT Debatt.
Och jag sitter här och skriker. Något sällskap har jag inte så min granne Malin får stå ut med mina versaler på Facebook-chatten.

Det som fastnar mest är inte SD-snubbens lugg och försök till att se ut som en syntare. (Men förstå mig rätt: mitt hat pyr över. Bara hans blick får mig att må så dåligt)
Nej det är repliken om varför romerna inte VÄLJER att ta ett jobb.

Jag kan berätta att det inte bara är att välja att ta ett jobb.
Jag väljer att arbeta, men har inte alltid jobb ändå.

Och då har jag en utbildning, kan skriva, förstår språket.

Det finns inget val i att behöva tigga för att överleva.
Det är tvång.

PS. Oftast går nog pengen i muggen till kvinnan utanför Systemet till henne. När de går till en organisation ser du sällan personen som får pengarna i ögonen. Kan vara fint att tänka på.

ATT KRAMAS IHJÄL+BÄNKA ER FRAMFÖR TV:n

Bild 2013-10-10 kl. 20.04 Bild 2013-10-10 kl. 20.03 #2

Ibland vill jag bara krama ihjäl den lille skrutten. Speciellt dagar som denna, när han alldeles supersnäll, sköter sig och inte är det minsta sur.
Nu är jag pirrig som sjutton för om en timme är Charlotte med i Debatt. Mycket mer nervöst än när jag själv är med.

Nu bänkar vi oss.

EN TAXI 20:15 OCH ETT HÅR SOM SKRIVER EFTER OMVÅRDNAD

Senast jag var med i Debatt tyckte jag det blev så rumphugget. Så jag bestämde att jag inte skulle vara med mer på ett tag, även om jag tycker att jag ska vara med så mycket som möjligt och alltid ge ett genusperspektiv på saker. Jag tycker det och jag kämpar för det, men ibland så känner jag bara = nej fan heller idag pallar jag inte.
Men jag ändrade mig i måndags när Kristina Hedberg frågade. För Miss Skinny och PR-kupper är liksom något jag verkligen vill prata om. Det är viktigt. Och det är sorgligt att analysen saknas så ofta. Att det liksom faller bort så många gånger att tänka till och försöka förstå.

Så nu sitter jag är, på ett tåg i ilfart tillbaka till Göteborg, inser att mitt hår behöver tas om hand och att min hund måste ha hundvakt, men det kommer gå bra. Allt går alltid bra.

Bild 2013-10-03 kl. 12.50 #2

HÄLSA ÄR FÖR MÄN OCH VIKT ÄR FÖR KVINNOR//ANOREXI ÄR OCKSÅ EN LIVSSTIL

Jag tänkte att jag skulle utveckla det jag igår försökte säga på Debatt. Det gick lite fort och landade någonstans i att jag kallade folk för råttor. På skämt, men ändå.

Så:
Hälsa är för män
Jag kan ingenting om vetenskap. Det kan inte heller de som följer 5:2 och sett en dokumentär eller läst en bok. Ledsen, men så är det. Det finns forskare och i vissa fall vetenskapsjournalister som kan någonting om vetenskap, men att lekmän, mediamän, mediakvinnor, redaktörer, advokater, sak samma, sitter och berättar hur det här funkar och gör med kroppen: lägg av. Det stämmer inte. Så vi lägger ner det tycker jag. Lämnar det till de som kan det på riktigt. (Sen att försöken gjort under kort tid på råttor, det är en annan grej som mest är kul)

Men något som är intressant, och mycket lättare att förstå sig på är att när det kommer till män så handlar vikt om hälsa och när det gäller kvinnor, då handlar vikt om snygghet och ideal. Kvinnor ska se snygga ut, män ska klara en aktiv livsstil.
Det gäller även Anitha Schulman som var med igår.
Aftonbladet pumpar mer än gärna ut hur hon först gick upp 23 kilo och sen ner sju.
Skärmavbild 2013-09-06 kl. 12.30.54

Ett annat exepel, för att gå ifrån 5:2 är hur smör för lågt kolestrolvärde är hälsa så att du kan cykla runt och leka med barnbarn, men att flingor ska göra dig smal så du kommer en snygg röd baddräkt. (ja, Becel och Kelloggs Special K).

Anorexi är också en livsstil
Vi lever idag i ett extremt viktcentrerat samhälle. Det pratas om skenande BMI och massfetma, men saken är ju den att de som marknadsför 5:2 var inte asfeta med sjukligt högt BMI. Det är inga med en start vikt på 200 kg som marknadsför 5:2. Det är mediamänniskor med en del en högre vikt efter de födde barn än innan.
Många säger att det är män som hakat på 5:2, och ja, det är ju självklart. För det pratas om vetenskap. Det pratas om ett längre liv. Främst bland de här männen. För kvinnor, vi får inte glömma att kvinnor, de behöver tappa några kilon, inte leva så länge.
Jag hade velat slänga in någon siffra igår. En siffra på hur många tjejer som dagligen tänker på sin vikt, jag hittade ingen men Ingrid Larsson, näringsfysiologen, sa att jag säkert kunde uppskatta det till en 80-85%. Det är hiskeligt många. Och många av de hiskeligt många är några hiskeligt unga.
Jag har inte så många 10-åriga tjejer runt mig, men några har jag, och några av dem har frågat mig om vikt. Vad jag äter, hur mycket jag väger, hur mycket jag tränar. De är 10. 10 och helt inne i att de måste tänka på hur de ser ut. De frågar mig som äldre hur jag gör. Jag försöker förklara att det viktigaste är att vara nöjd. Att veta att en duger oavsett vad vågen visar. Men det är svårt. Svårt när det smala premieras och det mindre sjukligt smala hängs ut på löpsedlar och i reportage. Att vi konstant strävar efter en smal kropp påverkar alla runt omkring. Caroline i mitt twitter-flöde berättade att hon inte längre skriver hur långt hon sprungit, för att det kan vara en trigger. Vissa väljer medvetet att inte prata om sina träningsvanor och matvanor av hänsyn till andra. Andra står på löpsedlar, startar företag och predikar för livsstilar, matscheman och nya sätt att nå målvikten.

Att hävda att 5:2 är en livvstil håller liksom inte när de största fördelarna det pratas om är viktnedgång. Det finns andra livsstilar där viktnedgång är viktigast. Anorexi är en av dem.

Och att säga att det bara är farligt för de i riskzonen, nja, efter lagomt mycket tuggande och ältande av vikt, mat, kaloriintag och allt tror jag de flesta påverkas. Eller redan är påverkade i första hand, när du väljer att följa en diet, förlåt, livsstil menar jag. En 5:2 blir lätt 4:3, 3:4, 2:5 istället. När hungern blir en belöning för disciplin och inte en väg till längre liv.

På allvar: 5:2 är billigt. Både ekonomiskt och tidsmässigt. Slippa sätta sig in i hur du ska räkna, äta eller väga matvaror. Slippa handla lika mycket. Slippa tänka lika mycket. Slippa motionera.

PS. Och ni, glöm ej vilka som tjänar mest på dieterna:

Skärmavbild 2013-09-06 kl. 12.06.20

5-21
Bild lånad härifrån. 

Nej, Gustaf Littorin, jag tror inte att du vet hur det känns att bli våldtagen //GT

IMG_2943
Efter att igår först ha pratat om min text med SVT Debatt, jag skickade dem min första version kl 7, och sen på eftermiddagen hörde GP av sig och ville ha texten de med. Men de ville inte betala.
Jag har tidigare varit dålig på att kräva betalt, men de senaste dagarna har jag liksom blivit lite peppad, fått lite sån jävlaranamma sommin mamma alltid pratat om och jag svarade dem helt enkelt att jag är en frilansande skribent, att jag inte kan skriva gratis för en tidning i deras storlek och att det där ”utrymmet” det tyckte va så ”bra” för mig har jag redan.

Så kom GT och köpte den istället. Så idag kan ni läsa texten där.

Jag tror inte att Gustaf Littorin och hans skolkamrater känner sig smutsiga in i benmärgen, att varje minne av något behöver gnuggas, tvagas bort. Jag tror inte att han känner sig maktlös, på gränsen till obefintlig. Jag tror inte att Gustaf Littorin känner att det antagligen inte finns någon i hela världen han kan prata med om det som hänt. Jag tror inte att han känner sig så ensam att alla ögonpar han möter känns som främlingar som talar annat språk, och inte kan vara i närheten av att förstå. Jag tror inte att det svartnar för hans ögon när han påminns, att han blir yr och vill kräkas, kanske kräks. Jag tror inte att han helst av allt vill uppnå sömn.

Det går inte att kommentera texten där, så vill ni diskutera får ni helt enkelt göra det här.

Ikväll gråter jag inte för att min kille inte är här, utan för att så många far så illa och förnekas

Att vara mobbad innebär en kris.
Någonstans, någon gång, inser du att du är mobbad.
Det kan komma år senare, när en psykolog förklarar att du mobbats.
Eller några dagar efter att huvudet tryckts ner i toaletten.

Men någon gång kommer den, krisen och insikten.
För innan dess: förnekelse.

Det finns mängder av anledningar till förnekelsen.
Som att inte ligga sina föräldrar till last.
Som att inte vilja vara ”den”.
Som att inte vara svag, för ingen ska förlora.

När insikten kommit händer det att en vågar prata om det. Det händer att orken att prata om det finns.
Kanske med en förälder, en rektor, en lärare, någon annan vuxen, eller kanske en vän som finns någon annanstans.

Och det är liksom nu det blir så svårt.
Att först ha förnekat det hela, sen hittat fel och skuldbelagt sig själv.
Jag får inte vara med för att jag har konstiga jeans.
Jag har ingen att vara med för att mitt namn är konstigt.
Det är för att jag inte ser ut som alla andra som de skriker efter mig.
Eller för att min pappa inte har något jobb.

Det är ett helvete att komma till insikt om att en mobbas.

Men helvetet kommer över en igen när det förnekas av andra.
Att det inte hänt.
Att det var ett pojkstreck.
Att det egentligen är avundsjuka.

Eller som på Debatt ikväll.
Där en förälder säger till en kille som berättar om tortyr att hon minsann vet att ingenting händer på Lundsberg.
Då gråter jag. För där sitter han, modiga modiga killen, och vågar berätta och så har en vuxen människa mage att förneka honom hans upplevelser, hans ångest, hans liv.
Du borde tamejfan skämmas männska! Inte för att du skickar dina barn till Lundsberg utan för att du förnekar en ung människa hans rätt till hans historia.

 

DET LILLA ORDET VÅLDTÄKT

Lite snabbt nu på morgonen skrev jag en debattartikel om att det är fel att använda ordet våldtäkt. Jag skrev den och skickade den till SVT Debatt, för jag tänkte: de är smarta.

Det hela startade med hur Lundsbergs elevrådordförande säger att de känner sig våldtagna.
Jag går lite hårt åt, det gör jag, men jag är sur.

För hej! det är inte ett okej uttryck det där ”våldtagen” ”känna sig våldtagen” osv.
Jag kanske är otroligt töntigt känslig som inte ens kan nynna med i ”Alla som inte dansar är våldtäktsmän” men det är så det är.

OCH nu berättar Sanna att SVT Debatt själva använder uttrycket i kvällens tablå.
En våldtäkt på Jokkmokk? Heter en av diskussionspunkterna.

Så om någon annan känner att de vill ha min syrliga debattartikel: SÄG TILL DIREKT.
Tills dess, en liten påminnelse från Svenska Akademien och mig:
Skärmavbild 2013-08-29 kl. 08.03.58