DET SITTER I VÄGGARNA

Så, jakten på vårt hus historia är igång på riktigt.

Vi har gått och sneglat mot grannen originalfönster och drömt om trägolv på nedervåningen ett tag nu, och idag gick jag all Christopher O’Reagan och tog Stickan i vagnen ner till Stadsbyggnadskontoret för att se efter vad det fanns för dokumentation på vårt hus.
Att det skulle finnas några dokument visste jag sen innan, ett bygglov för dörren mot baksidan bland annat.
Och det här var vad jag fann!

Vad som är sig likt? Inte så mycket, våningsplanen, fönstrens placering, men inte planlösningen, de tre rummen på nedervåningen har blivit ett och på ovanvåningen har allt gjorts om.

Den stora frågan nu är om den fyrkantiga lilla lådan där kan vara en ugn, eller om de helt enkelt slapp det på 1933 och bara körde på element.

För att eventuellt få hjälp av den riktige Christopher O’Reagan hoppas jag nu på säsong 3 av Det sitter i väggarna och att de kanske kan komma hit och hjälpa oss lite med både golv och att ta reda på vilka som bott här tidigare!

JAG ÖNSKAR JAG KUNDE RÄDDA VARENDA EN//DESPOTEN FRÅN DAMASKUS

Igår såg jag Dokument Utifrån-dokumentären Despoten från Damaskus. Mitt i rapporteringen tyckte jag att det var en bra dokumentär för att få något slags tidsperspektiv på Syrien, från det att al Assads far dog, till att han sen använde kemiska vapen, USAs velande fram och tillbaka och al Assads in-och utande i de finare och mer etablerade demokratiska kretsarna. 

Alla borde se dokumentären, men kanske inte precis innan läggning mitt i spädbarnstiden. Spårvagnen utanför blev i mina drömmar blev bombplan, ambulansen blev bomblarm och hela natten och morgonen har jag vridit mig, vaknat, skyddat och somnat om, om och om igen.

Det finns en sådan maktlöshet inför krig. Inför politik i stort men framför allt i andra människors öden. Vi kan inte stänga gränser, försvåra för integration och ställa upp på rasisters och Sverige Demokraters eller Katerina Janouchs retorik. Vi ska inte beväpna oss med vapen, utan alla med kunskap, skolgång och fakta. 

Jag ligger här. Snusar på min bebis, vill aldrig låta något ont hända honom, vill skydda från allt. Skydda alla barn från världens mörker, från mäns tyranni. Tänker på hur allt kan vända. Att det kan hända här, att krig kan bryta ut, att vi kan komma att behöva hjälpen och stödet andra ber oss om idag. Men tills dess, tills dess att någonting skulle hända här, tills dess borde vi hjälpa. 

För dig som vill hjälpa när gränserna stängts och tiden rinner ut: 

Röda Korset i Syrien: Swish 123 20000 204648

UNHCR för människor på flykt: Swish 123 2090 2001 20645

Läkare utan gränser: Swisha Liv till tel:900 2060 2032

TANKAR KRING SKAM

Så, nu kröp jag till korset, efter ett post-vaccindygn med trött bebis som helst bara sover och gnyr kände jag att det var dags för något nytt. Jag har de senaste veckorna klämt sju säsonger av The Good Wife och tänker att något yngre kan vara på sin plats.

Och hittills då?
Jag är på säsong två. 
Och jag förstår inte varför alla verkar gilla Noora så, jag tycker hon är en ganska dålig kompis. Okej, jag tog åt mig av hennes citat om att inte döma någon, men jag dömer henne ändå, trots att hon kämpar.
Hon går liksom bakom ryggen på hennes vänner (är de ens vänner, det känns så otroligt icke-genuint på något sätt) för killars (Willams) skull. Kanske borde jag läsa alla deras sms-konversationer för att få lite djupare känsla för dem, men det orkar jag inte. Jag vill konsumera en serie rakt upp och ner.
Jag stör mig på Nooras hela jag-är-så-schysst-och-rak, när hon inte är det, men kanske är just det hennes demon och jag en dömande 30-åring som inte ingick i något tjejgäng direkt under gymnasiet, men samtidigt är så otroligt lojal, på gränsen till dumlojal oftast.

Eskild, orkar knappt prata om honom, så trött på hans fasoner och känner igen honom i määäängder av killar och människor som bara snyltar och bjuds och förstör och inte förstår hur viktigt något är för dig som inte kan låta bli att stjäla fiskkakor eller krascha en fest. Hoppas han får liten chans att växa såhär i sista avsnitten.

Eva påminner mig om en blandning av mig själv och en tjej jag verkligen ville vara på gymnasiet, kilar stadigt (okej, hon gjorde bara det ett tag) men drömmer ändå om annat.  Jag fick rys av hur Jonas ”inte förstod att det var viktigt” för Eva att vara ensamma på Hytten. Hur Elias bara kommer dit och förstör allt, även om Isak sen innan förstört en del han också.

Och jag har så svårt att förstå hur det kommer sig att de fortsätter hänga med Vilde, i min fantasi skulle de skapa ett gäng som är jämnare, likvärdiga, men kanske är det russebussen som hägrar, och önskan om att ha ett russegäng när tiden väl är kommen. Och samtidigt är det befriande, att se en serie utan total perfektion där alla är alldeles för koola. Även om jag verkligen kan önska mer power-känsla från tjejgänget, scenerna hos läkaren, eller när Vilde bärs hem av Sana är bland de vackraste i serien och det hade inte gjort så mycket om vi blivit ingjutna lite mer mod.

Avsaknaden av föräldrar dömande är skönt, men jag kan inte låta bli att tänka på hur centrala mina egna föräldrar var, hur pinigt det var med sexprat, att presentera min kille och konflikten mellan att vilja var vuxen men samtidigt stor. Men frågan är hur föräldrar hade kunnat vara en del av SKAM utan att vuxenvärlden dömt och förlöjligat. För gymnasiet var ju inte på något sätt något annat än livsviktigt och på största allvar, även om jag idag, 10 år efter studenten ser det som en sväng på vägen.

Och inget Bechdel-test i världen skulle godkänna SKAM, och trist är ju det. Samtidigt så var det ju ungefär så gymnasiet var, förälskelser och politik. Även om ingen körde Porsche på min skola, men det kanske mest var för att ingen fick körkort så tidigt. Min kompis Peter lånade sin pappas Lexus en gång minns jag nu, men han gick aldrig i min skola, och var ett år äldre. Men ändå.

Efter allt mitt dömande, är det kanske just den här lärdomen jag ska ta med mig från Skam;
Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be Kind. Always.

KVINNOR FÅR ALDRIG BARA VARA STARKA OCH GRYMMA

Varje söndag tittar vi på Midnattssol. Innan det har vi har följt Bron, Homeland, Brottet och The Killing, Den som dräper och Top of The Lake.

Men jag börjar tröttna. Jag börjar tröttna på att kvinnorna alltid måste ha problem. Är det inte ett kackigt förhållande till sonen (Brottet/The Killing och Midnattssol) så är det en diagnos (Bron och Homeland) eller varför inte ett förflutet med övergrepp (Den som dräper)  eller en graviditet (Midnattssol) eller kanske också ett självskadebeteende (Midnattssol).

Som svar på all (oftast) mansförvållad skit kvinnorna i serier vi slukar tvingas bära på kommer The Fall. En kvinnlig huvudroll som bara stövlar in och tar. Tar män, kollegor, yngre kollegor, yngre män, kvinnor och knappt visar någon reson. Precis som män gjort i thrillers och deckare i all evighet. Deras beteende, sexuella preferenser och aktiviteter får stå oförklarade. Det behöver inte finnas någon som helst diagnos eller dunkelt förflutet för att det ska accepteras att de förbrukar människor.

Jag är så urbota trött på att starka kvinnor alltid måste bära på någon skit. De kan inte bara få lov att supa sig fulla och fortsätta jobba som Wallander (okej, han drabbas av demens senare, men det är låååångt senare) eller ta en virre med grannen varje kväll och bara lyssna på opera och inte alls drabbas av sin dåliga relation till någon exfru, dotter eller sexuellt övergrepp från barndomen (BECK) Harnesk i Midnattssol är visserligen en man som verkar kunna ridas av sina demoner, han lever i en hemligt homosexuell relation, men hittills har det aldrig varit så närvarande som Kahinas självskadebeteende.
En utredande kvinna i en dramaserie kan aldrig bara få vara grym. Hon kan aldrig bara få vara okommenterat fantastisk på att lösa brott utan hon måste grumlas till, förfulas, förändras, förstöras. Kvinnan är aldrig bara sitt jobb, hon är också mamma, ofrivillig, frivillig eller inte alls en mamma och då ska det också kommenteras. Hennes privatliv ska alltid spilla över på hennes yrkesliv och hon ska alltid synas i sömmarna för just det. Alltid ska hennes kollegor eller de som jagas kunna ta upp detta trumfkort och trycka det i ansiktet på henne.

Därför är det så befriande att titta på The Fall försöka glömma hur Stella Gibson (Gillian Anderson) svärtas ner lite av den Male Gaze som omger henne och hennes sidenunderkläder och bara njuta. Försöka vara lika obrydd som hon är. Och ifrågasätta på precis samma sätt som hon gör, ”om jag vore en manlig kollega hade du aldrig frågat det här”. Nej. Om Stella Gibson och hennes  vore en manlig kollega hade vi aldrig diskuterat ditt sexliv. Du hade inte haft självskadebeteende och ditt drickande hade bara varit avkoppling. Och du hade inte haft varken Aspergers eller varit bipolär.

2015 en sammanfattning

Lånade vilt av Cissi. För som vanligt är jag den som mest fyllde i Mina-vänner-boken själv pga avsaknad av större vänskapskrets. Och eftersom senaste intervjun som gjordes med mig inte ens går att hitta på internet längre är det väl inte mer än på tiden.


150707_emerentia-love_olle-kirchmeier_001
Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut?
Jag gifte mig, det var en första som förhoppningsvis också blir sista. Fast vi tänkte nog ha fest den sjätte juni varje år i framtiden. Och till bröllopet hörde en (fast egentligen två) bröllopsresor. Och så tackade jag för mig på SVT. Det har aldrig hänt förut heller.

Genomdrev du någon stor förändring?

Förutom att bli någons fru. (Och att någon blev min man) Så var det var ju det här med att tacka för mig. Och sen tacka ja till någonting annat. Ett jobb med en tidning istället för med TV. Släppa sargen och våga tänka att ”det ju inte kan vara så farligt” och så köpte vi hus. Det är stort. Huset är också stort, nu kom jag på det där med lamporna igen, vi saknar kanske en tio lampor för att ha ljus om sisådär 30 dagar då vi flyttar.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja min partner in crime. Jag ser mig numera som tant. Inte moster och inte faster, men tant, någon slags titel måste jag ju ha. Ska sanningen fram ploppade det ut ungar åt höger och vänster i år. Väldigt roligt och praktiskt att jag lärde mig sticka så att jag hade något att ge bort också.

Skärmavbild 2015-05-02 kl. 17.56.45
Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas
?
6 juni. Love och jag mot framtiden.

Evert+Emerentia
Dog någon som stod dig nära?

Evert. Min lille plutt somnade in i somras. Det var det värsta jag varit med om. När sommaren kommer ska vi begrava den lilla urnan under en buske i vår trädgård. I övrigt slapp jag begravningar i år.

Vilka länder besökte du?
England och Tyskland. Trodde det skulle bli Frankrike också, men det hanns inte med.

12813781
Bästa köpet?
Vårt hus, vårt gigantiska köksbord till vårt hus och mina höga-men-promenadvänliga-skor.

DSC_2825
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att Love och jag gifte oss och att vi under året hittat oss lite mer. Att vi skrattar sådär obrytt igen och kan ligga och skratta tills natten kommit och vi egentligen borde sovit för längesen, men det går liksom inte att sluta. Och så att det kom ett barn i somras också, han som jag är tant till. Då grät jag bakom mina solglasögon och alla andra trodde jag tyckte Blåvitt var extra fina just den dagen.

Saknar du något under år 2015 som du vill ha år 2016?
Små tassar mot trägolv. Och starkare armar.

Vad önskar du att du gjort mer?
Lyssnat på mig själv och struntat i förväntningar.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Ångrat mig och haft ångest över saker.

Skärmavbild 2015-12-30 kl. 23.41.06
Favoritprogram på TV?
Making a Murderer, The Jinx och Bron. Som P3 dokumentär fast på TV.

Bästa boken du läste i år?
Lilla Smycket av Peter Modiano.

Största musikaliska upptäckten?
Det som ibland läcker ut från vårt arbetsrum.

Vad var din största framgång på jobbet 2015?
Att jag fick möjligheten att jobba med Årets Sockerbagare från ax till limpa och nu att jag vågade tacka nej till att fortsätta och istället hoppa på att ta över som ny printchef på Djungeltrumman. Och att jag, trots att jag inte kände mig ett dugg säker valde att prova fem kvällspass på GP. Nu är det gjort och jag har utmanat mig själv.

Största misstaget?

Att jag varit för snäll. Som vanligt.

emerentia+evert
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Jag har nog varit mer mitt emellan. Med både Himalaya-höga-toppar och avgrundssvarta dalar. Att förlora Evert, men samtidigt vet att han inte längre mådde dåligt. Så har det varit mest. Att det onda också har något gott. Och när jag inte vågat lyssna på mig själv och varit för snäll har det istället gått ut över mig själv.

Vad spenderade du mest pengar på?

Bröllopet och onödigheter. Loppis-”fynd” jag inte behöver.

Något du önskade dig och fick?

Världens bästa man och ett himla bra bröllop.

Något du önskade dig och inte fick?
Nä, jag tror inte det. Fred på jorden.

Vad gjorde du på din födelsedag 2015?
Som alla födelsedagar firade jag den på Smaka bland vänner. Åt gravad lax, som vanligt och gick inte hem förrän natten kom.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Att det politiska läget varit annorlunda. Att jag kunnat göra mer.

mimi+willie
Vem saknade du?

Min syster sen hon flyttade och Stockholm. Alltid Stockholm.

De bästa nya människorna du träffade?
En kvinna som heter Maria som jag köpte tre Faktum-kalendrar av. Det var mitt års mest givande möte.  Vi smsar ibland.
 
Mest stolt över?
Att jag vågat. Och att jag var med och samlade ihop över 30 000 till några som behövde det mer.

Högsta önskan just nu?
Att januari ska gå fort och att vi får flytta in utan problem.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jobba lite mer koncentrerat. Fakturera mer löpande. Lägga undan pengar och hjälpa andra. Och så tänker jag källsortera bättre och läsa mer om höns.

ATT VARA RASIST//NEJ SVT, NI SÄRBEHANDLAR INTE PGA NAMN.

Är inte samma som att ha svårt med namn eller så.

Nej, Allvarligt.
När den ansvarige utgivaren säger att ”det ser ut som att vi särbehandlar personer med olika namn” måste hon skoja. Det är ju inte så det ser ut. Det är inte så vi tolkat det.

Det ser inte ut som ni särbehandlar personer med ovanliga namn. Det ser ut som ni är rasister.

Och det är bara precis som i stryktipset, en helgardering att sätta en namnskylt på Sanna Nielsen, och som vi alla vet, får du ett rätt på en helgardering är det egentligen inte ett rätt.

PS. lånade bilden på Soraya, som skrivit bra om detta innan här. 

FITTSTIM – BELINDA OLSSONS KAMP// eller mitt nya program FITTSTIM – VÅR KAMP.

Egentligen borde jag inte uppröras så mycket känner jag.
Titeln på programmet gör att jag inte borde förvänta mig så mycket som jag gjort.
Fittstim – Min Kamp.
Det handlar om Belindas kamp. Belindas kamp med sig själv. Är hon fortfarande feminist? Är männen fienden? Vad gör en lattepappa? Vad för kön har Vide egentligen? – jag är bara såååååå nyfiken att jag måste rusa tillbaka och fråga.

Men det har blivit fel någonstans. Programmet tas för att vara ett feministiskt program, ett program om feminism.
Inte ett program om Belindas tankar om sin forna kompis.

Och där blir det också fel i min egen och andras kritik mot programmet.

Vi är så svältfödda på program med kvinnor i fokus. Vi är så svältfödda på feministiska program att när det kommer ett som heter Fittstim hoppas vi att vi äntligen ska få prata om kvinnorollen. Problematiken i och kring den. Om våld mot kvinnor, löneskillnader, intersektionalitet.
Men ingenting verkar få plats.

Kritikerstormen bevisar det. Vi måste prata om kvinnorna.

Det är ingen hemlighet att jag inte gillar Fittstim.
Jag gillar inte programmet, tilltalet, inslagen.
Jag gillar inte heller åsikterna om att det ”är bra att det kommit upp på agendan”. Jo, rent fysiskt gillar jag att frågorna kommer upp på agendan, men jag vill att vi pratar om det här utifrån ett bra perspektiv. Inte ett anpassat att kunna passa alla, och även vita män.
Och att Belinda Olsson i chatten efter programmet igår säger att Gudrun nog är nöjd med sin medverkan eftersom Feministiskt Initiativ fått 2000 nya medlemmar. Lite som om de som mobbat mig sagt att jag säkert är nöjd för att jag nu drivs av revansch och det verkar gå ganska bra.

Det finns skrattretande saker med programmet.
Som den skälliga hunden som illustrerar i inslaget med Pär Ström. Problematiskt när Pär Ströms anhängare ofta kallar starka feminister för rabiesfeminister. Rabies är ju något som hundar ger.
Annat problem är när Belinda Olsson måste springa tillbaka och fråga efter Vides kön i avsnitt 1. Varför måste hon det? Är det hennes journalistiska ådra? Är det feministen inom henne som måste fråga? Är hon bara nyfiken? Vides mammas svar är det bland det bästa vi får ut av serien.
Pär Ström visar i program två en teckning av ett kön som ska klippas av vid en sträckad linje.
I program tre lovar redaktionen att de rasifierade kvinnorna kommer in. Det är två program för sent. Den vita kvinnan och den vita mannen är mer prioriterade.
Jag undrar fortfarande när ett trans-perspektiv gör entré, eller när det ska pratas om sexualiteten, och inte bara den heterosexuella.

SVT hade chansen att göra ett feministiskt program. Inte ett program om en persons kamp och tankar kring sin egen feminism.
Det bästa Fittstim kan ge oss är att SVT förstår att vi är redo för ett riktigt feministiskt program.
Där vi kanske kan prata kvinnors hälsa. Kvinnors lön. Transpersoners vardag. Den rasifierade kvinnans liv. Jämställdhet. Kvotering. Och riktiga feministiska nätverk. De kanske kunde pratat om riktiga siffror, som de som står utan jobb och är kvinnor, inte pojkarna det är så synd om. Eller om sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Kanske om möjligheten att ha en karriär som ensamstående. Eller prata om pension och skillnader i äldrevården (har du döttrar har du svårare att få vård än om du har söner). Eller våld i nära relationer, sexuellt våld, kvinnans roll i kulturen kanske?

Jag har en massa uppslag och idéer. Och SVT, jag hjälper er gärna. Ni når mig på emerentiall@gmail.com
Vi skulle kunna kalla programmet. Fittstim – Vår kamp. Men det är bara ett förslag.

(Ja, jag kommer skriva mer efter sista programmet, ja. Det vore skönt om det får mig att ändra mig)