SYSKONLIVET

Det har alltid varit en självklarhet det här med syskon för oss. Att Styrbjörn inte ska vara enda barnet har liksom inte ens varit någonting att prata om. För oss. Att det sen skulle gå vägen så snabbt som det gjorde och att det nu ska sluta bra är ju verkligen ingenting som vi ska eller kan ta för givet.

Och vad som har varit så himla skönt är också att så få frågat. Föräldrar som inte velat anta att syskon ska komma, vänner som förstått att Stickans ankomst var nog så turbulent att en graviditet och ett barn kunde varit nog.

Men för oss har det liksom alltid varit klart att det skulle finnas fler än Styrbjörn. (Hur många fler är vi väldigt oense om) Men trots det är det verkligen en föreberedelsetid nu. Jag är så glad att en graviditet (i vanliga fall) är så lång som den är, för det finns så otroligt många fler tankar i mitt huvud den här gången än sist. Glädjen över att vänta sitt första barn tog liksom bort mycket av mina funderingar och huvudbryn sist. Dessutom tog all dramatik under graviditeten också bort mycket av de själsliga funderingarna, de ersattes istället med en mer fysisk oro.

Det här gången finns det mängder av saker att oroa sig över. Uteblivna sparkar, oro, ett syskon som ska ha uppmärksamhet, en Stickan som ska få lika mycket tid.

Men det kanske är precis så det ska vara, inte en enda jag pratat med säger att de aldrig oroade sig för att kärleken inte skulle räcka, utan det verkar helt enkelt vara en helt vanlig oro när ett ska bli två.

DEADLINE : APRIL

Av naturliga skäl har vi bestämt oss för att så länge vi har det bra i april blir allt bra.

För visst känns det lockande att ha klart en fasad och allt sånt, men viktigast är ändå en fungerande tvättmaskin, ett skötbord och kärlek. Eller hur?

Vi ska gå från att vara 3+hund till 4+hund och samtidigt som jag inser att vi inte beställt fönstret vi skulle beställa tänker jag mest på: hur ska nästa barn bli lika fantastiskt som Stickan? Går det ens?

Klart det går! Säger ni (och alla mammabloggar) men jag undrar ändå. Den där lilla människan som flyttade in hos oss är ju så mycket, en tänkare, ett busfrö, någon som älskar ärtor och helst vill rita jämtjämt.

Vad blir det den här gången? Det enda vi vet är att det kommer ett barn. Förhoppningsvis i april.

JAG HAR ALLTID RÄTT

Det blir enklast så. Att ha rätt alltså.

Speciellt har jag rätt när det gäller mobbning. För det vet jag så himla mycket om. Egen erfarenhet kan man säga. Egen erfarenhet är alltid bra.

Det fanns liksom en tid då jag tyckte att allt var jobbigt, en tid då jag önskade att jag skulle vara någon annan. Någon som inte var jag. Fast allt skulle inte vara annorlunda. Jag skulle ha samma mamma. Och samma pappa. Och samma syster. Men jag skulle ha fler syskon. Ett helt gäng syskon. Bröder. Storebröder och några storasystrar också.

Det jag ville ändra mest av allt var mina läppar. De skulle vara smalare och finare.

Och mina lår skulle vara smalare.

Sen skulle min gympapåse vara från Adidas eller Nike. Och mina jeans skulle inte vara från Lindex utan från JC.

Och sen när jag var 15 skulle jag vara kysst sen flera år tillbaka. Jag skulle ha hånglat redan när jag var 13, det var liksom det som var tanken.

Det blev aldrig sådär.

Mina läppar är lika stora som innan, men de matchar kanske ansiktsstorleken lite bättre nu. Mina lår är nog lite mindre och eftersom jag inte tränar tänker jag inte så mycket på gympapåsar.

Och kysst det har jag blivit nu, men det tog ett tag.

Jag önskar ibland att mitt liv såg annorlunda ut. Men det gör det inte.