ÄLSKAR DE MIG ELLER ÄR DE IRONISKA?

Jag förstår inte det här riktigt:
Skärmavbild 2014-12-21 kl. 22.51.55

Emmy skickade bilden till mig. Det är fotat från Nöjesguiden, deras I-Tiden-kolumn (?).
Emmy anser att jag ska ta det här positivt, att det betyder att det är mig en vänder sig till när det handlar om jämställdhet i DJ-båsen i GBG, men jag kan inte låta bli att känna samma ironi som i mellanstadiet. Jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag ska känna. Maria och hennes pappa Birger säger precis som Emmy. Att det är positivt. Det har alltså avhandlats av tre smarta människor de senaste dagarna, men som sagt: jag kan ändå inte låta bli att undra.

Men! Till fenomenet då.
Bar-DJ:s VS Kklubb-DJ:s.
Jag har mest spelat i bar/restaurang det senaste. Det är skönt och lugnt och gör avsaknaden av Folkbaren mindre. Men också för att jag ärligt inte alltid orkar stå i ett dansgolvsbås och vifta med armarna, dansa och svettas. Och ja: jag tröttnade på dansgolv förpassade till tjejer. Dansgolv där önskningar och regler står högre än den egna musikaliska smaken. Att spela på, till exempel, Yaki-Da:s dansgolv för med sig vissa önskningar från gästerna. Något invant och säkert. Att arrangörerna inte önskar det samma är en annan femma, men när en inte längre orkar spela Håkan Hellström och få evighetsönskningar om Shoreline, då är det inte roligt längre. (se tidigare inlägg om schyssta killar som bara ska önska en liten låt, eller säga till en något bra om basen). Kombon att spela på ett ställe där en hel massa förväntningar tynger dig samtidigt och du är tjej och ska vara ”glad” i att någon vill höra en låt gör att dansgolv tröttar ut en. Att det också anses mindre kreddit pga så få killar som spelar där hör ju också till. Tjejer spelar ju bara skivor och är inte DJ:s… Så ja, jag har behövt en liten paus. Men nog om min egen historia.

Jag tror att det fungerar på precis samma sätt i DJ-världen som i resten av världen. Det som män gör blir hårdvaluta. Normen, det fräcka, det ultimata.
Typ som att lärare först var män och välbetalda och sen kom fröknarna och då sjönk lönerna. Typ så, ni fattar ja, eller hur fattar ni?
När fler tjejer spelar på dansgolven funkar det alltså ungefär samma sak. När fler män spelar i baren blir det fräckare. Barer och restauranger är ju i övrigt det nya svarta tänker jag, och då kanske speciellt i Järntorgskvarteren där det ska spelas skivor överallt, från Folk till Averna till Publik.
Och som vanligt bokas de som alltid bokas och framför allt: de som bokar är de som alltid bokar. Och då blir det inte sån stor variation på det hela, nej.
Samma kompisar ringer sina kompisar. Och det spelar ingen roll om det är Made in China eller Publik vi pratar om då.
När tjejer börjar boka, då kanske det deppiga försvinner. Och privilegiet. För det är en kombo. Om ni nu frågar mig, och det gör ju Nöjesguiden.

MOBILISERAR MINA VÄNNER

Och de som inte ens är mina vänner men som jag gärna hade haft omkring mig.
För den goda sakens skull.

Så nu fortsätter jag med det. Skickar mail, bönar och ber, checkar av på en lista och fortsätter, börjar om, gör det igen och igen och igen.
Och lyssnar på denhär:

Lite annorlunda bild i sammanhanget där kanske. Den kan vi prata om en annan gång

JADDABADDABOU

Okej, ska skriva text om kvinnor i musiken igen.
Ibland undrar jag hur många gånger jag behöver skriva den här texten.
Texten om att för få tjejer får scenutrymme. För få kvinnor i rollen som bokare. För få kvinnors namn i stora rubriker.

Det är uttröttande. Hur stor debatten än blir mellan varven, verkar det inte gå fram. Kulturkalaset improvar inte sina bokningar (pratar nu förra året, har inte kollat årets än) och Gröna Lund verkar inte ens se att de kunnat byta namn till Gubbe Lund.
Ja, ni förstår.
Men jag skriver samma text igen och hoppas att kanske, kanske, kanske blir det lite bättre ändå.
Kanske kan min killes lillasyster få se att det finns ett helt gäng kvinnor och tjejer hon kan ha som musikaliska förebilder nu när hon startat band. Kanske kan det vara jättemöjligt och helt naturligt för henne att fortsätta med det hela livet, bli peppad och sen som killar har gjort i all evighet, satsa på en icke avlönad musikalisk karriär istället för att plugga till något. Jag hoppas det, verkligen. Jag hoppas att fler tjejer skiter i att vara duktiga och gör något av sitt liv. Jag hoppas att de ba kör på sina drömmar.

Det var det. Nu ska jag jobba. Och imorgon ska jag träffa Jerker Fagerström på DDB och prata jämställdhet.

SKRIVARFEJS

Bild 2014-02-18 kl. 12.06

Här försöker jag se ut som att jag funderar på något. Det gjorde jag ju ca 15 sekunder innan fotot togs, och kanske såg jag ungefär såhär ut då. Antagligen inte. Det går ju inte att ta omedvetna bilder i photobooth, så resultatet blir helt enkelt vad jag gör det till.
Men det mest intressanta i bilden är ändå (förutom ringarna under ögonen) mitt hår.
Det hade idag inte tvättats sen fredag morgon. Det är otroligt mitt nya organiska schampoo, nu får jag tvätta det bara för att tvätta det, inte för att är smutsigt.
Min mamma tycker att jag ska hålla koll på No Poo, men jag hänvisade till detta mirakulösa schampoo och slapp.
Förutom att idag skicka in min bok till Cecilian har jag också skrivit lite frilansjobb, och sett klart House of Cards.
Är det dags för True Detective nu undrar jag, men jag är inte så sugen på fler män just nu.
Jag vill ha fler kvinnor i mitt liv.
De har alltid varit en bristvara.
Jag har varit en sån som prioriterat männen i mitt liv. Pojkvänner, killkompisar, pappa.
Det är först nu senare som jag insett att männen ändå kommer dö först, så eftersom jag har problem med både yngre män och med ensamhet är det ju dags att satsa på tjejer.
Gärna i både serie-format och i verklighet då.
Jag börjar nu med de senaste avsnitten av GIRLS. Trots att den inte kommer under mitt skinn på det braiga sättet.

JAG RINGER MINA KOMPISAR

Och de råkar vara tjejer.

Ja, och när bokare och klubbarrangörer ska arrangera något så ringer de sina vänner och de är oftast män.
Men där är skillnaden: när jag ringer mina kompisar för att bjuda hem dem, eller fråga om lov, då gör jag ju det privat. När de bokar sin kompisar gör de faktiskt det i en ickeprivat sfär.

Vad jag menar?
Jag är trött på skiten nu. Att det arrangeras festivaler och klubbkvällar där tjejer inte har en plats som musikutövare.
Jag är trött på argumentet: jag ringde ba mina kompisar.
Skaffa dig nya kompisar.

JAG ÄR INTE BRA PÅ MATTE, MEN DET ÄR FÖR FÅ TJEJER.

Insåg att jag missat att posta mitt inlägg om Knarrholmen och tjejerna.
När det festivalades som bäst ute på ön satt jag hemma med en sovande valp och hade tid att räkna.
Idag är Evert på veterinären och jag sitter istället på mitt kontor och kan räkna hur det ser ut på Kulturkalaset, hittills. På GT håller vi koll på det, för förra året såg det inte alls så kul ut.

I år affischerade de stort,  Knarrholmen, och det värmde lite extra i hjärtat, min kille sköter maten och är så innerligt engagerad att vi knappt pratar de två veckorna innan och under festivalen. Så det kändes kul att se vimplar vaja längs med Linnégatan och busskurerna informera om att både Hästpojken (2 män) , Lorentz & Sakarias (2 män), Kleerup (1 man) och Jens Lekman (1 man) ska spela. 

Jag läste fyra namn innan jag såg El Perro Del Mars namn. Där! Där var en kvinna! Åh så skönt, då kommer det nog fler tänkte jag, och läste vidare: Erol Alkan (1 man), Nordpolen (1 man).
Där tar de stora namnen slut.
Slutsats:
Av de som syns mest är alltså 1/9 kvinnor = 11,11%
Ja, jag har alltså valt att räkna de som syns. Inte hela band, inte bara sångarna.
RÄTTA MIG GÄRNA OM JAG HAR FEL, JAG VILL SÅ FANTASTISKT GÄRNA HA FEL.

Vi fortsätter läsa:
Kate Boy, Mazarine street, Young Galaxy, JJ (DJ-set), Anton Kristiansson, Lilla Namo, Carbon based Lifeforms+Solar Fields, Holograms, Postiljonen, Xenia Kriisin, Iberia, Wintergatan, Raketen, Gobi Bear, Vanligt Folk, Crystal Boys

Nu är det ju svårt att känna till alla dessa indieband, svårt att veta vilka som är kvinnor, och vilka som är män, så jag tog reda på detta för oss allihop.
Här har jag utgått från vilka som syns på deras pressbilder och hur det verkar efter en enkel googling.
Kate Boy (3 män, 1 kvinna)
Mazarine street (5 män)
Young Galaxy (3 män, 2 kvinnor)
JJ (DJ-set) (1 man, 1 kvinna)
Anton Kristiansson (1 man)
Lilla Namo (1 kvinna)
Carbon based Lifeforms+Solar Fields (3 män)
Holograms (4 män)
Postiljonen (2 män, 1 kvinna)
Xenia Kriisin (1 kvinna)
Iberia (1 man, 1 kvinna)
Wintergatan (3 män, 1 kvinna)
Raketen (2 män, 1 kvinna)
Gobi Bear (1 man)
Vanligt Folk (3 män)
Crystal Boys (5 män)
Som en bonus bjuder P3 in Division of Laura Lee (4 män)
och JJ (1 man, 1 kvinna).
Detta ger oss:
11 kvinnor
42 män

Vi har också två akter som inte finns med på affischen, båda dessa är kvinnor och DJ’s,
Bella Bo (1 kvinna)
Alexandra Dahlström (1 kvinna)’

Sen har vi tre akter längst ner,
Boulier De Lotto (4 män)
Quizadillas (5 män, 5 kvinnor)
och
Tryckartältet (3 män, 1 kvinna)

Och så lägger vi ihop detta med våra tidigare siffror.
TADA!!!!!
19 kvinnor
54 män
19/73=26,02% kvinnor

Tur då att Mazarine street ställde in så det blev 27,9% kvinnor ändå.
PS. Snälla rätta mig om jag har fel. Det vore underbart.
Nu ska jag fortsätta räkna på Kulturkalaset, så kan vi hålla tummarna att de bokar bättre än 20/80 i år, vår lilla stad som ska se om oss och värna om vår framtid.
Än så länge ser det inte så värst kul ut alls.

ALLT ÄR ETT SKÄMT/KONST/PÅ LÅTSATS/ARTISTERI

Jag skoja ba.
Min syster kunde säga vad som helst och sen avsluta med ”jag skoja ba” och allt var förlåtet. Själv kunde jag utan att blinka säga ”inte för att vara dum alltså” och sen vara riktigt vidrigt elak efteråt.
Jag skoja ba och inte för att vara dum alltså, användes som undanflykter och ursäkter för att kunna bete sig precis hur som helst mot andra.
Någonstans hoppades jag att det skulle förändras i framtiden, att det hela skulle försvinna med mognad, men det verkar inte så. Det verkar snarare som om att det frodas och växer sig starkare, de bleka ursäkterna för att kunna bete sig lite hur som helst.
Det hela verkar bara handla om alibin.

Säger jag ”inte för att vara dum alltså” innan jag säger ”men du har verkligen blivit tjock det senaste” så funkar det, för jag säger ju att jag inte gör det för att vara dum.
Och säger jag ”du är fanimej den tråkigaste person jag träffat” och sen illa kvickt tillägger ”jag skoja ba” så är det ju också okej, för jag skojade ju ba.
Eller?

Jag reagerar på saker dagligen, på twitter och vad folk säger och vad andra skriver och tycker och tänker. Jag låter mig provoceras. Ibland önskar jag att jag var kall och sval och inte brydde mig alls. Men jag är inte sån. Jag upprörs, blir ledsen, sur, irriterad och alldeles alldeles svettig av irritationen.

Jag vill protestera. Sätta ner foten. Visa att jag, jag tycker inte att det är okej. Jag tycker att det är fel. Jag håller inte med.

Ni må stå där och titta på mig, skratta och peka. Tänka att ”gick hon på den lätta” när ni skriver något jag irriterar mig på, något jag upprörs över. Men jag väljer att reagera.
Jag väljer att kanske gå på det där ”konstverket” Alex Wasim håller på med när han kallar tjejer för Rosenlunds-horor och frågar vad det kostade deras pojkvänner att köpa dem. Jag väljer att gå på Jonas Indes ”experiment” (om det nu inte är på allvar) när han säger att han tycker att så många kvinnor är (jag citerar) ”Herregud vad mycket tråkiga fula feta kvinnor det finns. Om dom ändå kunde göra sig lite fina och knulliga och våta i fittan för oss killar.”

Jag kanske är en idiot som inte fattar, jag kanske är en idiot som reagerar på att tjejer ska vara knulliga och våta och fina och inte fula och feta. Men jag tar åt mig. För även om det bara är experiment eller provokationer eller konstverk så tycker jag inte att det är det minsta okej. Och jag har tröttnat på att alltid behöva ifrågasätta om det är ett konstverk eller ett experiment, för det är bara alibin. Det är som de goa killarna som är så jäkla goa när andra lyssnar, men som hemma beter sig som as. Som AA Milne som skrev världens finaste barnsagor, men som inte brydde sig om sin egen unge. Det är bara alibin som gör det okej att bete sig illa för att personen som gör det har ”ett högre syfte” eller ”något större” i tankarna. Det handlar om att ”genialiska” personer kan ursäktas för vad som helst bara för att de i sin proffession är så ”genialiska” ”egensinniga” eller ”ensamma om sitt uttryck”.

Ja, jag kanske går på ”de här lätta” jag kanske tar åt mig och reagerar för starkt, men vissa personer är som killarna i lågstadiet. De som en aldrig kunde nå. De som hånlog och skrattade oavsett vad en än sa tillbaka. Vilka skällsord eller svordomar en än svängde sig med. De stod bara kvar, tittade på en och utbrast ”du é fan ful” och så försvann allt det en försökt säga om deras mammor som låg med någon annan, om deras fula framtänder, om deras snoriga näsor. Ingenting bet.

Jag kanske reagerar för mycket, jag borde lära mig att pressa ihop tummen och pekfingret och andras lite extra och sen glömma det. Glömma att jag helst av allt hade velat skriva ett mail, en tweet eller försökte uppmärksamma någon tidning på det hela. Få alla på ”min sida”. Få alla att reagera.
Men jag har inte lugnet att svälja och blunda.

Men jag borde kanske lära mig att säga ”jag skoja ba”.