NÄTHATET

Det är så skönt att det kommit upp, att de går att ta på och att folk plötsligt verkar vara intresserade av att prata om det här. Första gången någonsin behöver jag inte skämmas, inte titta under lugg, inte fundera över hur folk kommer reagera. Om jag kommer få höra ”men det är inte så farligt, kom igen nu” eller som det var när jag var yngre ”han tycker bara om dig”.
Jag är trött på att hatet viftas bort som avundsjuka.
Jag är trött på att sexualisering viftas bort som kärlek och förälskelse.
Jag är trött på att mobbning viftas bort med ”de ser dig som ett hot”.
Oavsett hur hotad jag känt mig, hur kär jag varit eller hur avundsjuk jag upplevt mig vara, så har jag aldrig hatat med den kraft jag idag stöter på dagligen.
Jag har aldrig skrivit ett mail om att någon annan ”borde berikas i varje hål, så kan vi se sen hur du känner inför flyktingstormen”  jag har inte heller skrivit ”jag skulle vilja sära på skinkorna och se hur det ser ut där”. Det har inte fallit mig in. Inte funnits i min natur, inte känts direkt motiverat.

Från dagen jag började göra min röst hörd och synas har jag fått höra att ”det kommer komma några käftsmällar” och sen har någon mumlat ”vänd andra kinden till”.
Jag har vants in i att det är helt okej att dra ner mina byxor inför klassen, eftersom det är ett tecken på kärlek. Eller grannpojken som var så fixerad vid kvinnligt kön ”för att det var spännande”. Det var varken kärleksfullt eller spännande för mig. Det var skämmigt och sexualiserande. Jag minns hur jag inte ville prata om det, teg ihjäl det. Precis som med näthatet.
Jag har fått höra att det ”kommer med jobbet” och därför aldrig dryftat det.
Jag ser mig själv, och andra kvinnor, säga till GP att ”jag inte kan ta det seriöst med en lista” eller ”om de irriterar sig så på mig, då har jag gjort något bra”. Det där hotfulla och obehagliga blir alltså vårt kvitto på att vi gjort avtryck. Att vi lyckats agitera, att vi klarat av att hålla ut och framhäva vår egen åsikt.
Samma som i skolan alltså, att få byxorna neddragna, brösten nypna i, snippan ofredad, det har bara ändrat form, till en lista och till mail och brev.

Jag skulle kunna skriva ner allt som folk sagt till mig, allt jag hört, allt jag läst, men det spelar inte så stor roll.
När jag var med i Vem Vet Mest vände tongångarna, från att ha hatats för att var PK, eller att ta flyktingar i försvar, ställa politiker mot väggen, fick jag plötsligt höra hur snygg jag var, gullig, genuina ögon, smart. Men så kom det, efter ett slag. Hur mycket de ville stoppa kuken i mig. Hur mycket de ville sära på mina skinkor. Jag hörde hur jag själv sa ”men nu har det ändå vänt, det är ju skönt att de tycker om mig” det slog mig direkt hur jag, precis som alla andra i mitt liv, ursäktat deras dåliga beteende. Hur jag, som avskytt och känt mig kränkt, plötsligt sa att det var okej.
Jag har ändrat mig. Det är inte okej. Jag vill inte höra de där sakerna. Oavsett om det ”kommer med jobbet” eller inte. Jag vill få tycka vad jag vill, jag vill få se ut hur jag vill och jag vill kunna säga det högt. Utan att någon vill sära på mina skinkor, berika mig i varje hål, se mig våldtas eller trakassera mig om nätterna.

Men för att jag ska kunna göra det krävs en förändring som jag inte riktigt vågar hoppas på, för det tar tid.
För att mina döttrar ska kunna göra det krävs att ingen säger att tafsande, nypande, mobbning och sexualiserande är tecken på att någon tycker om dem, deras lärare till exempel skulle kunna sluta ursäkta de elever som tafsar, sexualiserar, hånar och mobbar som kärleksfulla personer.
För det här är ingenting annat än hat, kompisar.

BAKTERIER I SNIPPAN=NO FUN!!!!!!

Svarar på lite mail från tjejer som frågar om sex och mens och killar och fester. Jag önskar att jag haft någon att maila när jag var tonåring och fråga om råd. Någon som kunde varit lite storasysterlig mot mig. Någon som visste att mensen kan göra helvetiskt ont och någon som visste att sex när en är 16 inte alls är så fint och skönt som det kunde verka.
Jag önskar att jag kunde vara alla flickor i hela världens storasyster. Att jag kunde klämma in dem alla under mina vingar och ingjuta mod i dem. Förklara, lugna och lyssna.
Och berätta för dem om handhygien när det kommer till tamponger. För bakterier i snippan=no fun!!! som jag just avslutade ett mail med.

HOS MIG KISSAR INGA KILLAR STÅENDE (HEAR HEAR LISA MAGNUSSON!)

Ja hörrni, det är på allvar. Efter att ha torkat upp kiss ytterligare en gång runt och på själva porslinsstolen är jag trött och irriterad på dessa manliga gäster som vill kissa stående. Ni kan väl för tusan sitta ner?
Inte så mycket svårare än att dra ner byxorna, vända på sig och sen sätta sig som på en vanlig skrivbordsstol, eller köksstol, eller pall, eller vad det nu kan vara.
Om ni oroar er över att det skulle vara femininiserande eller kanske något annat, sluta med det, med tanke på att toalettdörren (förhoppningsvis och föredragsvis) är stängd får ingen heller veta, förutom jag som slipper att rengöra det gula intorkade efter era besök.
I Eskilstuna är det en partipolitisk fråga där Vänsterpartiet tagit ställning för sittkissandet och mot ståkissandet. Hemma i mitt hem behövs ingen kommunstyrelse för att ta beslutet så nu gör jag det bara: kommer ni hem till mig sitter ni ner på toaletten, oavsett kön, ålder eller politisk färg.
Tack på förhand.
PS. tänker inte tillhandahålla någon som helst toalettlektyr bara på grund av detta, nej.

TAVI

Alldeles nyss mailade jag alla på byrån om att jag kanske hittat årets bästa TedX. Jag ger det till er också, och antagligen har ni sett det, men det gör ingenting tycker jag.
Det fick mig också att tänka på Mint som jag ju jobbar med. Jag önskar att fler ville sluta ge en massa definitiva svar och istället lyssna och föra diskussioner.


DET VIKTIGASTE DU HAR ÄR DIG SJÄLV. DET STARKASTE DU HAR ÄR ETT NEJ

Åh, jag vet inte riktigt hur jag ska skriva dethär, men jag känner att jag vill och måste, för det är så himla viktigt och om det inte passar sig kan ni sluta läsa. I alla fall. Nu kommer det.

Varje dag träffar jag kompisar, tjejer, killar, bekanta, såna jag inte känner, men jag träffar dem, jag hör talas om dem, jag hör talas om oss. Om alla som någon gång gjort någonting mot sin vilja.

Det gör så ont i mig att jag vet inte vad, för jag har också varit där, det är så många som varit där att det inte ens är exeptionellt längre.

Jag hör mig själv säga flera gånger att det viktigaste man har är sig själv. Att det starkaste som finns är ett nej, men ändå är det så få som lyssnar. Ändå är det så få som bryr sig om detdär nej:et. Man kan dra upp trosorna gång, på gång på gång, och slingra sig fram och tillbaka i sängen, men det hjälper ändå inte. Och sen är det attityden alla har gjort något mot sin vilja, någon gång. Men det handlar inte om att äta upp ärtorna på tallriken eller gå ut med skräpet. Det handlar om något mycket större.

Nour och Gudrun har gjort en film i alla fall, den första av flera styckna.

DET FINNS EN SÄRSKILD PLATS I HELVETET FÖR KVINNOR SOM INTE HJÄLPER VARANDRA

För flera månader sen pratade jag med Kajsa, vi diskuterade saker och började komma in på hur vi träffades. Då skrev jag en text om henne, dels för att hon är väldigt duktig, och dels för att jag tycker väldigt mycket om henne. Och för en annan sak. Jag finner en hel del stöd i henne. För stöd är ju någonting som alla behöver, och kanske allra mest just nu, när man står och ska börja jobba, eller starta eget, göra sig ett namn och bli någon i ett Sverige som med ens verkar alldeles jättestort och oöverkomligt.

Men, nu är det inte det jag tänker älta, utan det faktum att jag i början av Kajsas och min vänskap såg henne som ett hot. Varför? Jo, för att vi skulle jobba på samma tidning, men samma sak. Jag var nybakad redaktör för Rockfoto och livrädd för att någon skulle komma på bluffen. Att jag inte alls var lika duktig som de andra. Att jag inte var lika duktig som Kajsa.

Jag tänkte inte så mycket på det, jag försökte tänka att jag inte tyckte om Kajsa, att jag inte behövde bry mig heller för den delen. Men det åt liksom upp mig.

Det känns som att det händer jätteofta, att tjejer pratar om att man måste stötta och stödja och peppa, men att det liksom inte händer så ofta som det egentligen borde. Nu har jag funderat över varför det är så hur länge som helst. Jag vill liksom komma på vad det är som gör att jag själv sitter och säger att jag stöttar och peppar men samtidigt känner mig fruktansvärt hotad när en ny, bra, tjej stövlar in på kontoret och ska börja jobba.

Jo, vet ni vad. Jag tror att jag har kommit på varför. För att många tjejer är på kontor, redaktioner och i sällskap på en nåder. De är där för att de är tjejer, för att man ska visa upp att det finns tjejer, ibland är man där för sakens skull, trots att man är himlans bra. Kanske rent av bäst.

Men, det där menet finns. Män finns också. Och det kanske är just det. För, när jag sitter på ett jobb är jag ofta den unga, ambitiösa tjejen. När Kajsa, eller någon annan tjej kommer, är vi plötsligt två unga, ambitiösa tjejer. Och hur gör man då? Och vad tänker man? Jo, man tänker att shit, nu kanske de kommer tycka bättre om henne och sen får hon stanna på jobbet och inte jag. Varför de skulle tänka så? Jo, för att den unga-ambitiösa-tjej-kvoten fylls på ganska snabbt idag. Det är så enkelt. Få in en tjej och statistiken blir bättre. Men ta inte in för många, för då riskerar vi ju att det blir ett evigt pladder om Leonardo DiCaprio och sen om ett tag blir det gemensamma barnfikor och alldeles för mycket VABbande.

(Och angående titeln tycker jag bara att den är bra, för jag känner mig tveksam till Liza Marklund efter hela Gömda-historien och hennes val av agent)

OCH ETT LITET GRATTIS

Imorse fick jag ett grattis. Carlan grattade mig på kvinnodagen och det kändes liksom fint. I andra länder ges det ju blommor och hålls fester den 8de mars, vi har en karavan med barnvagnar och några demonstrationer.

Nu lyssnar vi igenom alla schlagerbidrag, jag håller nog på han Eric Saade ändå, men jag hade ju hoppats att Erik Hassle skulle ställa upp. Han är min favorit-Erik.

Ikväll våldgästar jag Emelie och Jonas och spelar några låtar på Tranan, det ska bli roligt, roligare är att Emelie och jag spelar på NADA den 30/3, hela natten, bara pop, ingen house. Jag tänkte bara spela tjejer, men jag vill spela min nya favoritlåt också. Ambling Alps. Efter det kalasar vi nog med Bang på Södra Teatern!

Jag glömde berätta en rolig sak från i fredags, jag var och tränade på Sats, det var en såndär sträcka ut-klass, core kallas den visst för, och det känns skönt för det fungerar när man är förkyld också. Men i alla fall. Det var någon speciell på mitt träningspass igår. Unni Drougge! Herregud, kan ni förstå det? Vi hade nästan samma sminkning (ja jag orkade inte tvätta ansiktet innan träningen, det är så vansinnigt tråkigt att göra det) I alla fall Unni Drougge och jag tränade tillsammans. Det kändes ju alldeles fantastiskt bra.