TILL KATRIN Z

Jag minns inte hur det kom sig, men jag tyckte att mina lår var tjocka. Jag tänker på det fortfarande ibland. Jag bär aldrig jeans, för tycker att jag ser rund ut då.
Jag försöker träna och springa och ta trapporna.
Jag försöker äta sunt och balanserat.
Jag skippar chipsen och godiset.
Men jag blir inte nöjd.
Och varje dag ser jag artiklar och böcker och tips om hur jag blir smalare, sundare och mer perfekt.
Ibland är det inte artiklar, böcker eller tips.
Ibland är det hån.
Som det Katrin Zytomierska skrev i sin blogg häromdagen.
Katrin Zytomierska väljer att rättfärdiga sitt vikthån med att det är mängder av personer som mailar henne varje dag och ber henne om hjälp att gå ner i vikt.
Men lika många som mailar Katrin om att de vill ha hjälp att gå ner några sunda kilon i vikt, lika många är det som är som jag. Såna som inte kan låta bli att påverkas av det smala idealet. Såna som känner skuld vid middagsbordet, eller när lampan är släckt varje kväll.
Lika många, eller antagligen fler, än de som mailar Katrin om hjälp söker årligen hjälp för ätstörningar.
Men hon kanske hellre har det så, kan släppa några böcker, rädda några från fetmans klor och dessutom tjäna lite pengar på det, vad vet jag.
Jag vet bara att jag inte vill ha fler tips om hur mina centimetrar ska minska, eller hur det ska dallra mindre. Jag vet bara att jag vill må bra, och vara nöjd med mig och min kropp, oavsett hur den ser ut.

Att McDonalds och Lekmer har förstått att det finns de som känner som jag, att det finns de som inte tycker att Zytomierskas påhopp och utspel är varken roligt, eller smart, eller ens fascinerande provocerande hedrar dem.  Det visar att de inte bara är varumärken som skiter i människors värderingar, och vilka de kopplas ihop med. Fler borde göra som dem. Förslagsvis även Finest.se.

SÄLJ SÄLJ SÄLJ//BESATTHETEN AV DET EGNA VARUMÄRKET//MIN SJÄL ÄR KÖPT SEN LÄNGE

Ibland säger någon att jag bara säljer saker, att jag lika gärna kunnat jobba som en av de skitirriterande TRE-försäljarna på centralen eller nåt. Det stämmer ju egentligen, på något sätt polerar jag bajskorvar och säljer dem.

Varumärken och jox sänder ut signaler, en del bryr sig inte, det kommer vi fram till när det skrivs briefer och analyser, att det kanske inte spelar någon som helst jäkla roll vilket tapetmärke du väljer, utan att det handlar om mönster. Eller att optikern är sak samma, så länge de verkar proffsiga (jag var på synundersökning hos Smarteyes igår, jesus, det kändes som den bästa läkarundersökningen jag varit på, trots att det ”bara” var optikern.). Att folk väljer hushållspapper efterprislapp och för att alla ändå torkar hyfsat samma (vi kör genomgående Eldorado-hushållspapper men väljer Serla när det kommer till toalettpappret, för det är viktigare i komfortsynpunkt). Det är såna saker jag tänker på varje dag, jag vill inte sälja skit, jag vill inte polera bajskorvar, även om det kanske kan uppfattas som om att det är det jag gör.

Principer säger någon, och ja, kanske säger jag, jag skulle aldrig vilja jobba med varesig en kund som jag tycker känns oetisk (ja, kom an ba, berätta hur dåliga alla företag är nu, gör det) eller ett parti jag inte sympatiserar med. Det är mina principer, inte så mycket mer med det.
Men det handlar också om att bygga något, om att tillverka, skapa och i vissa fall ge någonting. Att inse att det inte handlar om att skapa reklam utan att kanske ge ett mervärde var för mig centralt, jag försöker att låta varje printannons har någonting bakom sig, en gedigen kollektion glasögon, riktigt bra råvaror, eller en rolig produkt som ger varumärket rätt känsla. Hade jag kommit på Nike+ hade jag lett brett hela mitt liv. Nu har jag inte det och försöker istället få de företag jag jobbar med vara ärliga och hjärtliga, och inte sopa saker under mattan.

Ibland tar varumärkes- och analyshetsen också över privat, jag tänker i varenda steg hur jag konsumerar mig närmre och närmre min egen person. Att jag använder Barnängens tvål för att det luktar rent och ungt och det skulle kunna spela roll när någon beskriver mig och mina klänningar ”hon luktar alltid Barnängen-tvål” eller ja, det hade räckt med bara ”hon luktar alltid tvål”. Jag funderar över hur jag uppfattas om jag använder mina stora hörlurar eller mina ipod-hörlurar när jag går på stan. Jag väljer medvetet att köpa träningskläderna på HM för att inte tvinga mig själv att springa snabbare på löpbandet än jag klarar av, bara för att matcha kläderna. Vissa dagar går det så långt att jag funderar på vad jag utstrålar om jag behåller skiten under naglarna eller verkligen borstar bort det. Ja, ni fattar. Det kan gå till en överdrift, och det finns en anledning till att reklamare sällan får säga vad de tycker om varumärken, just för att de analyserat sönder dem redan innan de plockat dem ur hyllan på ICA. Just det, jag har gått från att vara en ICA-konsument till en Hemköp-konsument, innan var jag Willys-konsument, men trivdes där aldrig, jag strävar mot att uppfattas som någon som handlar min Barnängentvål på COOP, men jag är inte där riktigt än.

Varenda bok som ställs in i hyllan är övervägd, jag funderar länge över vilka spel jag spelar när andra ser och jag kan inte låta bli att fundera över hur mitt val av trosor kan påverka bilden av mig. Jag är tillgjord ibland, på värsta tänkbara sätt, jag har överlagt mitt skratt, iakttagit hur jag själv ansett att det gått från fult till trivsamt, omfamnat mitt eget varumärke- hihihi-skrattet likt en seriefigur, men jag försöker slipa bort det när jag träffar kunder, för att de inte ska tycka att skrattet understryker de korta kjolarnas Lolita-effekt.

Jag är mitt eget viktigaste varumärke, och mitt namn råkar passa ganska bra in, jag har ingen aning om hur jag känt mig om jag var en Wilma eller Anna eller Karin.  Och det enda jag faktiskt rent ut sagt struntar i är mitt musikaliska varumärke, jag lyssnar och spelar det jag tycker är bra, att andra tycker att jag är dum i huvudet som tycker att Sandstorm är bra på riktigt eller som ifrågasätter min kärlek för hits, det kan jag inte göra någonting åt. Så länge jag är glad och ni andra dansar och ler så.