JUL I VÅRT HUS – en verklighetsflykt

Det är november. Knappt halvvägs. Jag vet det, men ändå kan jag liksom inte hålla mig. Jag tänker bara på jul.

De julskyltar ju i stan, så kanske kan jag också börja snart. Eller borde vi vara traditionsenliga och vänta till första advent. Eller kanske tills snön kommer, men för det finns ju inga garantier, trots att den låg stilla nästan hela vägen till april sist.

Mest är det nog en verklighetsflykt från presenningar som står och blåser, en dörr som är halv utmonterad och omålade väggar. Vi skulle ju göra så mycket tills jul. Hinna med så mycket. Nu funderar jag på att övertala ett gäng vänner (om vi har kvar några efter våra djävuls-flyttar) att komma på målarfest och på så sätt få in färg i vardagsrummet innan julafton. Fast vi borde tapetsera. Det är ju det vi drömmer om.

Men än så länge ligger jag bara på soffan och tänker på den här veganska gravade laxen jag tänkte laga, den här salladen, kålroten som typ alltid blir bättre i tanken än i verkligheten och så saffranspannkakan vi åt redan i somras. Ett väldigt matfokus inser jag, men jag drömmer om dofter, värme och kryddor. Och om att komma på en riktigt bra present åt både Love & min pappa. Gärna hållbart eller loppat, personligt och eget. Något som kommer användas, slitas och älskas. Styrbjörn ska få minimalt med presenter, om bara något år lär han väl börja räkna paket och då är fridens tid förbi, så vi passar på.

BORTA BRA MEN HEMMA BÄST vs JAG KOMMER HEM I JUL

Då var man hemma igen, igår när jag kom satte sig pappa framför TV, trots att klockan var halv ett, och såg på någon film han hade laddat in i movieboxen (det är ingen moviebox, men vi kallar den så) mamma slog in presenter till alla kusinerna och så pratade vi om mormor.

Nu letar pappa igenom alla recept i hela huset på jakt efter ett på hur man lägger in morötter som tydligen >var så himlans goda förra året<. Pappa kan inte laga mat. När han är i köket slutar jorden att snurra. Så ovanligt är det. Men en sak kan han, och en sak gör han. Sill. Som en äkta västkustare. Han lägger in och saltar och ja, allt vad man gör. Mamma pratar i telefonen med Anette, Anette är hennes skolkamrat och de hörs nog bara av vid jul. Anette frågar efter alla andra gamla skolkamraters adresser och efternamn, mamma kan dem utantill som ett rinnande vatten, >Nej, hon heter inte Ekelund längre, hon har tagit tillbaka sitt flicknamn, ja, Lotta heter Karlbäck-Andreasson, hon har ju dubbelnamn<.

Nu frågade mamma Anette >Finns din mamma kvar< Anette svarade nog ja, om man tänker på hur samtalet fortsatte. Anettes mamma är 94, min mormor är 86. Gamla små gummor.

Idag var även Susanne här, det är mammas allra äldsta kompis, Susanne har nu efter 50år skaffat sig nya tänder, för det tyckte hon att hon var värd, så nu har hon ett nästan perfekt leende. Susannes mamma var med också. Hon tyckte att jag såg så trevlig ut så. Det värmde sa jag och sen gick jag ut med hundarna. Och lite vilse.

Det är så fint att vara hemma när det blir alldeles mörkt och bara snön lyser och allt luktar jul. Ikväll ska vi klä granen har pappa sagt och mamma ska spela jultennis. Jag vill följa med upp till gymet, men det kommer jag nog inte göra. Mamma spelar tennis tiotusen gånger i vecakn och när min farmor fortfarande levde tyckte farmor att det var fult med mammas stora muskler. Nu kanske det låter som att mamma har muskler likt en bodybuilder, och det har hon ju inte.

Denhär lianen var det bästa med att bo i Örgryte när vi var små. Den satt så högt upp att vi var helt säkra på att det var Gud som knutit fast den. Nu tvekar vi lite på just den punkten.