LUCKA 2: MIN INTERNETCRUSH

Förut sökte jag ofta jobb med frasen ”Jag älskar internet” sen kändes det ett tag som att alla sa så hela tiden och det var inte längre någon USP jag hade, det var ett allmäntillstånd.
Min första riktiga internet-crush var Jacob, vi skrev milslånga mail till varann under flera år, sågs knappt någon gång, men var otroligt närvarande i varandras liv. Jacob var så otroligt viktig för mig. Och jag tyckte att han var supersnygg, himla fräck och inte som någon annan jag mött. Efter år av mailande råkade vi flytta in på samma gata i Stockholm och slutade maila och sågs istället. Några år senare bodde vi i olika städer igen men jobbade istället ihop, vissa människor är liksom vara närvarande i ens liv hela livet, utan att det kämpas för det. Det liksom bara är så på ett himla fint sätt.

Men! Jag har en internet-crush nu också. Och det är kanske lite konstigt nog min syster. Hennes instagram-konto är ett sånt fint konto som bara innehåller en massa fina bilder, och allra oftast bara vardagliga saker som hon lyckas se på ett annat sätt än jag gör. Jag tänker ofta att jag ska bli som henne, se det fina i allt och hitta små fina detaljer att fokusera på.
img_7599

CHOKLAD HJÄLPER INTE ALLS

Hörrni, godmorgon eller goddag.
Snart ska jag träffa min mamma. Vi ska ses på lunchen. Vi lär promenera, för det är vårt största gemensamma intresse. Och så tänkte jag att jag kanske skulle ta med henne och äta falafel. Jag är inte säker på att hon provat falafeln mitt emot jazzhuset än nämligen.
Igår träffade jag två hemskt smarta personer. De fyllde mig med hopp. Det var trevligt och en av dem sa att mina föräldrar verkar spela stor roll för mig. Jag filosoferade lite över det. Eller nej, det gjorde jag inte, jag ringde min pappa direkt, men det var upptaget och sen ringde jag min mamma och där fick vi väl svaret. Utan mina föräldrar vore jag ju ingenting. Inte ens född.
Förutom att ha roligt vill jag att mina föräldrar ska vara stolta över mig. Det tror jag att de är. Eller, det vet jag att de är.
Mina häftiga föräldrar som gick ur svenska kyrkan på grund av kvinnoprästmotståndarna. De kunde ju inte stå bakom några som inte tyckte att deras döttrar skulle få bli vad de ville.
Mina häftiga föräldrar som tagit med mig och min syster runt jorden för att vi ska se en massa och förstå oss på det hela lite bättre.
Mina häftiga föräldrar som vägrade lyssna på fröknar och skolor när de försökte få lågstadiemobbningen att ”inte vara personlig” och som istället skrek och gormade.
Nej, nu har jag skrutit tillräckligt om mina föräldrar. Nu ska jag träffa min mamma och prata med henne istället för om henne.

FNISSA UNDER TÄCKET OCH PETA NÄSAN

Jag har så förskräckligt mycket sår i näsan, så fort jag snyter mig så börjar det blöda. De försvinner heller aldrig och det får mig att tänka på en gång när min syster och jag var mindre.
Efter att vi badat om kvällarna brukade pappa svepa in oss i de då stora badhanddukarna, han la badlakanet på badkarskanten så att vi slapp sätta oss på den kalla emaljen och så bar in oss till hans och mammas säng. Jag minns att håret var blött och smakade konstigt om en sög på det och att jag samtidigt tyckte att mitt hår var vackert och vågigt, som vår granne Camillas. Sen drog vi täcket över huvudet, min syster och jag och låg där under och fnissade tills vi inte orkade mer och antingen somnade eller hade torkat såpass att vi kunde promenera in till våra egna rum. Men en gång, då låg vi där och pratade, vi kivades och kittlades, och plötsligt sa hon, Wilhelmina, min syster, som var så fasligt lik Lisabet i Madicken, att det inte var klokt att snor var så gott. Ja, precis så sa hon, och så satte hon fingret i näsan och åt en snorkråka. Hon tyckte jag var feg som inte vågade och till slut gjorde jag samma sak. ”Smarrigt” sa jag och såg nöjd ut. Då skrattade hon så högt att väggarna skakade, för den illbattingen hade ju bara låtsats, hon hade stoppat fingret på andra sidan näsan och lurat mig. Och där satt jag, snorätaren. Efter det fick ingen säga smarrigt på flera år. Det gjorde mig rent ut sagt rasande och jag marscherade bestämt därifrån om någon ändå tyckte att det var roligt att säga att något var just smarrigt.

GÅ OCH HÄNG DIG ROBERT GUSTAFSSON!

Det finns bra dagar och så finns det sura dagar. Idag är en rent ut sagt förbannad dag. Jag kom till kontoret alldeles nyss och möttes av någon som liknade en storm på Facebook. Det var kring en SvDartikel av Lina Wennersten. Artikeln var en intervju med Robert Gustafsson. Robert Gustafsson som jag så många gånger skrattat åt. Nu satte jag inte ens skrattet i halsen. Det finns ingenting roligt med det Robert Gustafsson uttrycker idag(igår egentligen) i DN.

Jag tycker så synd om Robert Gustafssons barn. Han verkar ju inte känna någonting för dem. Robert fick säkert barn i samma veva som min pappa fick mig. Det var i slutet av 80talet. Det var lite juppiekänsla kvar i Sverige och det var ganska logiskt och vanligt att papporna jobbade och mammorna var hemma. Men för den sakens skull betyder det inte att papporna inte ville vara hemma med sina barn. Min pappa tog varje chans han fick. Jag minns en gång när vi satt vid TVn på vinden och mamma berättade att hon skulle gå ut med sina tjejer kvällen efter. Då frågade jag om pappa skulle passa oss. Då bröt helvetet loss. Pappa passar inte er. Han är er pappa. Så sa mamma och mer var det inte med den saken. Det finns ingenting som min pappa vill så mycket som att vara med mig och min syster. Han vill ha med oss överallt och tycker det är tråkigt att vi börjat semestra ensamma och flytta utomlands och höra av oss mindre. Så att bry sig om och vilja vara med sina barn, det sitter nog inte i brösten. Det sitter i föräldraskapet.

JAG HAR ALLTID RÄTT

Det blir enklast så. Att ha rätt alltså.

Speciellt har jag rätt när det gäller mobbning. För det vet jag så himla mycket om. Egen erfarenhet kan man säga. Egen erfarenhet är alltid bra.

Det fanns liksom en tid då jag tyckte att allt var jobbigt, en tid då jag önskade att jag skulle vara någon annan. Någon som inte var jag. Fast allt skulle inte vara annorlunda. Jag skulle ha samma mamma. Och samma pappa. Och samma syster. Men jag skulle ha fler syskon. Ett helt gäng syskon. Bröder. Storebröder och några storasystrar också.

Det jag ville ändra mest av allt var mina läppar. De skulle vara smalare och finare.

Och mina lår skulle vara smalare.

Sen skulle min gympapåse vara från Adidas eller Nike. Och mina jeans skulle inte vara från Lindex utan från JC.

Och sen när jag var 15 skulle jag vara kysst sen flera år tillbaka. Jag skulle ha hånglat redan när jag var 13, det var liksom det som var tanken.

Det blev aldrig sådär.

Mina läppar är lika stora som innan, men de matchar kanske ansiktsstorleken lite bättre nu. Mina lår är nog lite mindre och eftersom jag inte tränar tänker jag inte så mycket på gympapåsar.

Och kysst det har jag blivit nu, men det tog ett tag.

Jag önskar ibland att mitt liv såg annorlunda ut. Men det gör det inte.

EN BRUTEN FOT, EN PACKAD VÄSKA OCH MELODIFESTIVALEN!

Vi gick vidare igen. Så jag gråter lite av lycka här hemma nu. Det är ju helt fantastiskt!

Hur ska vi fira det då?

Jo det firar vi med lite våfflor och glass!

Fredrik har brutit benet. Jag har aldrig brutit något, jag vill så himla gärna ha gjort det. Mina barn kommer ha en sån tråkig mamma annars, en mamma som inte har brutit någonting. Jag tror bestämt att det blir roligare med en mamma som brutit något, vart med om något liksom.

Nej, nu ska jag sluta snegla på väskan och istället börja packa den på riktigt.

Inköpslista:
– En gul ask till Gabriella som hon fortfarande vet hur den ser ut men inte hur hon ska förklara det.
– En sjal till Hedvig
– Julklapp till Wilhelmina
– Och en ask till mormor

 

Här kan ni titta på Klassen! Glöm inte att rösta!